Why Johnny can?t read
Har man inget på fötterna kan man alltid argumentera mot sin egen fantasi. Det gör Johnny Munkhammar när jag bad om konkretisering av vad det är för fantastiskt liberala reformer som gör den svenska regeringen världsledande på området.
Vi tar det långsamt, så att även Johnny kan hänga med den här gången. I några fall har reformerna varit liberala, men knappast särskilt radikala:
”modesta och kontantbidragsliknande inkomstskattesäkningar och motsvarande modesta besparingar i statliga socialförsäkringssystem, något enstaka sålt statsföretag, ett halvhjärtat försök att oligopolisera apoteksmonopolet, en utredning om avskaffad värnplikt sedan den näst intill avskaffats i praktiken och tre nedlagda myndigheter av över femhundra.”
Här antar jag att vi är överens om att förslagen är liberala, men att Johnny till skillnad från mig anser dessa förändringar vara extremt radikala. Eller?
Jag räknade även upp en mängd sakförslag från regeringen som i mitt tycke emellanåt är väldigt radikala, men i samtliga fall allt annat än liberala:
”FRA-lagen och datalagringslagen, nedrustningen av försvaret, förslaget att kriminalisera sexbilder på fullt utvecklade vuxna och skärpa en idiotisk prostitutionslag, merkantilistisk handelspolitik med ökat statsstöd till export, den utbyggda folkhälsopolitiken med högre moralskatter på tobak och alkohol och större statsanslag, lydnadsbidrag i familjepolitiken, kravet på körkort för moppe och båt, och miljöpolitiken som i princip bara varit skattehöjningar och restriktionstänkande.”
På vilket sätt skiljer sig min utvärdering här ifrån Johnny Munkhammars expertutlåtanden?
Till detta kan jag lägga fler områden där regeringen lägger stor vikt på att reformera, men inte på att liberalisera. Kulturen som ska få ”borgerlig” prägel och biståndet som ska omprövas, men bara inom ramen för högre statsanslag. Vi har alltså en regering som vill reformera vissa områden, men knappast kan sägas gå i liberal riktning. Och det är, för att vara riktigt övertydlig, riktningen och takten vi diskuterar här, inte målet.
Alla dessa konkreta områden att diskutera och utvärdera, och allt Johnny har att säga är: ”Sitter man inte i ett hörn och anser att allt är elände så länge inte Ayn Rand är statsminister är man en mes. Som om det skulle påverka samhällsutvecklingen.” (Döda statsministrar är för övrigt väldigt Nordkorea.)
Vem som i denna diskussion är saklig och konstruktiv, och vem som ägnar sig åt fruktlös polemik och teoretiska spekulationer, kan nog läsaren av respektive inlägg avgöra.
september 17, 2008 @ 5:39 e m
Snacka om halmgubbe. Har någon påstått att man är en mes, om man inte anser att allt är elände så länge inte Ayn Rand är statminister? Nej, dåså.
I så fall skulle världen vara i ohjälpligt elände för all framtid. Rand dog som bekant 1982.
Det här är en sådan där spotsk replik som jag verkligen ogillar. Den antyder ju att kritiken vare sig kan eller behöver tas på allvar. Det är bara de där fundamentalistiska randianerna som låter käften glappa. (Alltså inte vad Munkhammar säger här, men det är inte svårt att begripa vad som antyds.)
Du är för snäll när du kallar det ”fruktlös polemik”. Det är rentav oärlig och dumdryg polemik.
september 17, 2008 @ 7:34 e m
Ayn Rand som statsminister…. mumma…
september 17, 2008 @ 11:47 e m
Ayn Rand skulle förresten inte ha velat bli statsminister. Hon fick en fråga om det av Alvin Toffler när han intervjuade henne för Playboy (”Have you considered running for office?”), och hon svarade ungefär så här: ”No. And I’m sure you don’t hate me enough to wish such a thing upon me.”
Vad nu det har med Munkhammar att göra…
september 18, 2008 @ 9:57 f m
Hej,
Tycker alltid det är kul med ankdamsdebatt. Särskilt i det här fallet, när era kontorsrum ligger fem meter ifrån varandra.
Det hela är enklare än Mattias och Johnny vill göra gällande. Det finns två sätt att påverka samhället.
Antingen verkar man för vilken riktning den så kallade metaströmningenn i samhället ska ta. Det är den viktigaste faktorn för vilket håll ett land ska utvecklas. Sosseregeringarna på 90-talet var bättre än de borgerliga dito på 70-talet. Denna strömning avgörs främst av faktorer som är utom vårt räckhåll. Men långsiktig principiellt inriktad opinionsbildning kan göra skillnad. Det har Johnny gjort i tio år.
Eller så arbetar man parlamentariskt. I Sverige styr antingen borgerligheten eller vänsterblocket. Även om skillnaderna är små är det tydligt att det ena blocket är bättre än det andra. I praktisk politik på kort sikt är skillnaderna små, men på lite längre sikt och värderingsmässigt är skillnaderna stora.
Att efter tio år av opinionsbildning välja den partipolitiska vägen är inte fel. Det är lika anständigt att arbeta inifrån makten som utifrån. Olika verktyg, samma mål.
Vi syns i kväll!
september 18, 2008 @ 1:26 e m
Nja, i sak handlar det om det går i rätt eller fel riktning, vilket är avgörande för om man någonsin kommer fram. Att Johnny dessutom påstår att det är att ”göra ingenting” att ”stå utanför” är ju bara trams för att undvika att han har fel i sak.