Att jaga konservativa

För inte länge sedan hette det att en konservativ är en person som är för feg för att slåss och för fet för att springa. Det stämmer inte längre. George W Bush är den förste amerikanske presidenten som sprungit maraton. Hans aktningsvärda sluttid på 3.44.52 från Houston maraton 1993 har varit många motionärers sporre under 2000-talet, så att man kan ”slå Bush”.

Det var också detta bete jag agnade med när jag igår anmälde mig själv och en inte alltför svårövertalad kamrat i kampen till vårens Stockholm maraton, som nu är fullbokat. Inte minst som det är sista chansen innan Bush lämnar Vita huset. Om det lyckas är en annan femma. Min bästa tid är en bit däröver, 3.47. Dessutom har jag anmält mig till en ännu värre utmaning, Lidingö Ultra den 10 maj. 50 kilometer terräng inklusive Aborrbacken två gånger om jag inte läser kartan fel. Får se om jag över huvud taget lever efter det.

Bland de konservativa kandidaterna till nästa års presidentval har Mick Huckabee seglat upp som en utmanare. Och om Huckabee kan slimma dem federala budgeten som han har slimmat sin kropp så vore USA i goda händer. Dessutom skulle tillvaron för motionärer världen runt bli lite lättare. Den tidigare tjockisen har förvisso kapat minut efter minut på sitt personliga maratonrekord, och det ligger nu på 4.37 enligt hans kampanjstab. Vem vet, då kanske till och med min egenföretagande kollega har en chans.

Huckabee uppmärksammas i en bisarr artikel i Slate som även i ett tilltag som hämtat ur Lena Anderssons Duck City jämfört presidenternas BMI med deras prestationer, dock utan att finna något samband. (Tipstack till Roland PM för den).