Nedanstående skyller jag obetingat på Arne Hegerfors
Ikväll är det Derby, sedan blir det derby.
Ikväll är det Derby, sedan blir det derby.
Vägverket har producerat och distribuerat en film om sk ”eco-driving”, som är obligatorisk för körskoleelever och deras handledare. Eller var. Filmen har dragits in. Inte för att Kjell Bergqvist spelar huvudrollen. Inte för att de kvinnliga och manliga huvudrollerna är stereotypt sexistiska: kloka kvinnor och klantiga, barnsliga män. Inte ens för att Folkhälsoinstitutet reagerat på att familjen dricker läsk till middagen.
Men för pengarna familjen sparar på ett bensinsnålt körsätt, samåkning till arbetsplatsen (alla manliga grannar jobbar naturligtvis på samma ställe och på samma tider) och cykel till stranden, så åker (dvs flyger) de till Grekland. Även om man aldrig fick se något av själva semesterresan i filmen, blev väl själva föreställningen om en vanlig Svenssonfamilj på flygsemester för anstötlig för myndighetens ekologiska samveten. Det är svårt det där med politisk korrekthet.
En av vår tids populära domedagsmyter är att fetma och övervikt är ett gigantiskt samhällsproblem som kräver statlig kontroll av hela vår tillvaro, eftersom individer står hjälplösa inför mäktiga kommersiella krafter. Eller vår tids förresten, redan civilisationskritikern Rousseau såg på 1700-talet samhällets kommande förfall i sin samtids ökande aptit och slappare livsstil som resultat av att ett ökat välstånd nådde allt fler.
Att vi lever längre och friskare liv än någonsin tidigare, att dödligheten i hjärtsjukdomar halverats sedan 1980 och att flera studier visar att så kallad ”övervikt” inte innebär någon större hälsorisk (Se exempelvis Socialstyrelsens lägesrapport 2005, sid 20 här (pdf)) talas det fortfarande tyst om. Liksom vad det är för korkade förmyndarförslag som Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet kokat ihop för att lösa problemet.
Detta var temat för min bok Peta inte i maten! som gavs ut av Timbro 2005. Poängen var naturligtvis inte att det är hälsosamt att vara extremt fet eller att förneka att vikten ökar i de flesta befolkningar, utan att försöka nyansera alarmismen och den därtill sammanhörande politiseringen av frågan.
Två år senare verkar även Ordfront ha fått upp ögonen för dessa överdrifter. I juni i år kom boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Att döma av vad Anna Larsson skriver i sin kolumn i SvD (8/6) verkar åtminstone den empiriska bilden överensstämma med den i min bok.
Jag har beställt boken. Det ska bli intressant att se om även Carlsson ifrågasätter den förmynderiindustri som lever av att hitta ständigt nya väderkvarnar att rida till storms mot.
Hur kommer det sig egentligen att socialliberaler är så negativa till kungen och monarkin?
Socialliberalismen värnar teorin om positiv frihet. Människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – ska kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Ju fler och mer positiva ”rättigheter” man förespråkar, desto mer sociaaalliberal är man, vilket av samma personer anses ekvivalent med att vara en generös och godhjärtad person (och omvänt).
Då kommer vi till det här med kungligheterna. Inga kan med det positiva frihetsbegreppet vara friare än de. De är garanterade livstidsförsörjning, schysst boende, sysselsättning som kan utformas efter behag och personlighet, och så har de gott om möjligheter att slå sig lösa i glada vänners lag och utveckla sina fritidsintressen. De borde således vara det socialliberala idealet, målet för hela deras strävan.
Fast så är det inte, och jag tror att jag förstår varför. Statligt försörjda dagdrivare i ett pråligt slott är samtidigt det bästa exemplet på vad som är fel med positiva rättigheter. Att leva som en kung är bara förunnat ett litet fåtal, medan alla andra får betala, vilket förutsätter att de åläggs rollen som undersåtar.
Så funkar socialliberalismen. Det finns en oundviklig konflikt i att ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar, kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av.
Samtidigt är det så uppenbart att kungafamiljens statsfinansierade lyxliv inte någon egentlig frihet. De kan förvisso ”ta sig friheter”, på andras bekostnad, men de är bundna av en stat som ställer hårda motkrav på vad de får säga och göra. När det kommer till kritan är kungafamiljen lika hjälplöst omyndig inför staten som en alkoholkonsument inför Gabriel Romanus.
Kungafamiljen ståtar alltså som en prålig parodi på socialliberalismens extremer, generositeten med offentliga medel och förmyndarinställningen till dem de säger sig vilja hjälpa. Tacka sjutton för att så många socialliberaler har republiken överst på agendan.
I juli lärde jag mig att köra bil. Lite sent påtänkt kanske när man närmar sig 35, men en värdefull färdighet när man har två barn och mor- och farföräldrar på annan ort. För att inte tala om när man ska skaffa undan alla dagstidningar som inte längre får hämtas i porten. Och särskilt många bortaresor blir det inte nuförtiden, så den där enorma sociala skulden jag byggt upp som bekymmersfritt öldrickande passagerare i alla år, kommer aldrig att behöva betalas tillbaka.
Men vänta med gratulationerna är ni snälla. Färdigheten att köra bil kan man smidigt förvärva på marknaden (på fenomenala Arres Trafikskola i Norrköping) för i mitt fall något under 20.000 kronor. Rätten att köra bil kräver däremot myndighets tillstånd. Och där är det stopp.
Jag måste vänta i två månader på att få skriva teoriprovet hos Vägverket (om man inte vill åka till Norrland). Först efter att ha klarat det kan jag ställa mig i ytterligare en kö, för uppkörning. Och det blir lite svårt att underhålla sina färdigheter under tiden. Väntetiden för ett enkelt tillstånd till privat övningskörning från länsstyrelsen i Stockholms län är för närvarande åtta veckor.
Vägverket skyller på pensionsavgångar, men nog handlar det också om prioriteringar. Service till överheten, som att införa nya skatter och bedriva propaganda för omöjliga nollvisioner, tycks gå hur smidigt som helst. Det är när Vägverket ska ge enkel service till medborgarna som det klickar.
Så säger konstnären Fatemeh Gosheh (SvD Kultur 13/8) som förra året fick sina verk nedplockade av Världskulturmuseet efter hot och polisanmälningar från fanatiska muslimer.
Det gör mig nästan tårögd av två motsatta skäl. För det första att denna modiga kvinna orkar kämpa vidare på egen hand. Nu vågar hon dock bara ställa ut blommor, vilket blir en illustration av hur oförarglig konsten måste vara för att beveka den religiösa kulturpolis som tydligen har företräde framför vårt lands yttrandefrihetslagar. Tack Fatemeh Gosheh för att du finns och visar en annan bild av muslimer än dessa ständigt ”kränkta” lipsillar och mordiska fanatiker.
För det andra för att Fatemeh Gosheh ska behöva föra den här kampen för att i konsten kritisera och ifrågasätta islam helt på egen hand, utan stöd från kulturinstitutioner och polis. Det förtjänar att påpekas om igen att när västvärlden sviker yttrandefriheten och det kulturella uppdraget att utvärdera, kritisera och karikera trosföreställningar av alla de slag, då är det oppositionella muslimer som är de första offren.
Redan i konflikten kring Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer passade ofria stater som Jordanien, Jemen och Malaysia, liksom Ryssland, på att stänga oberoende tidningar och arrestera journalister och redaktörer. Något som borde ha bemötts av den fria världens entydiga fördömande, men som istället legitimerades av EU:s omotiverade ursäkter för de harmlösa teckningarna. Det svenska utrikesdepartementet passade rentav på att i insmickrande tonläge berömma Jemens vackra vyer och trevliga diskussionklimat (se här, brevet (pdf) i högerspalten). Så hade också båda länderna stängt ner publicister som karikerat Muhammed.
Om detta må vi berätta.
Jag är inte feminist, men jag skulle gärna vilja vara det. Feminismen var en idétradition som växte fram i samklang med den liberala och utökade frihetskampen till att också gälla kvinnor. Så långt är jag med.
Idag representerar dock feminismen ett av de mer totalitära inslagen i västerländsk demokrati, med ett kollektivistiskt strukturtänkande, en teoretisk mall enligt vilken alla samhällsföreteelser ska passas in. Feminismen företräds därtill av konspiratoriska haverister och kriminella.
Till den som vill ge sig på sisyfosarbetet att erövra feministetiketten för frihetliga syften kan jag inte säga annat än ”lycka till”. Stort grattis till Louise Persson som 8 mars nästa år kommer med en bok om liberal feminism. Ska bli intressant att se om jag kan övertygas. Ansatsen verkar i alla fall betydligt bättre än Timbros misslyckade försök i samma genre.
Den offentliga dansen har alltid setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. På 1820-talet var det en vitesbelagd förseelse både för husbönder som hos sig tillät dans och för ungdomar som arrangerade den, ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordning”. Ja, än idag betraktas dans som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd. Värst rasade förmodligen kampen mot dansen under 1920-40, då ”dansbaneeländet” fördömdes av en närmast enig politiker-, läkar- och lärarkår, liksom av prästerskapet.
Motståndet mot detta förmynderi har också funnits genom historien. Johan Norberg pekar exempelvis på hur konstnären Ambriogio Lorenzetti i en gigantisk målning på 1300-talet om det goda styret, målat in dansande kvinnor i en liten protest mot det rådande förbudet mot att dansa på gatorna.
I modern tid har vi Frank Sinatra, som i sin kärleksförklaring till staden Chicago, där folk kunde spela, dansa och ha ”the time of their life” upprepar att detta är ”The town that Billy Sunday could not shut down”. Han refererar till väckelsepredikanten Billy Sunday som bland annat var en drivande kraft bakom alkoholförbudet 1919, men som även fördömde kortspel, teater och dans.
I Sverige var en av dansens fiender ”Nalenpastorn” John Hedlund (1912-2004). Han menade att dansen var ”ett socialt problem av stora mått” och ”ett utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet.” Hedlund fick dock nöja sig med att omsjungas i en ”fyllevisa” på Svenska Tivoliägarföreningens 25-årsjubiléum. Men det är en riktigt kul text:
Pastor Hedlund
vi begär
att ni nu återgår till er affär
och frälser gubbar och gummor som inte förstår
att ungdomens nöjen bestås av vår kår.
För kollekten drag en lans –
Men för bort fingrarna från våran dans!
När var och en sig sköta får –
Det bäst för alla går
Uppå livets marknad
(Dansen och makten är temat för en artikel jag skriver för det kommande numret av kulturtidskriften Voltaire.)
Alltid sköna Per Gudmundson jämför i dagens SvD Mona Sahlins partiledartillträde med Sven-Göran Erikssons tillträde som manager för Manchester City (City brukar ju annars kompareras med en annan variant av den stora röda satan). Svennis har gjort ”revolution”, Sahlin har tillsatt några utredningar.
Gudmundson måste ha missat matchen igår, annars hade han nog kunnat konstatera att den stora skillnaden mellan Svennis och Sahlin är att när Svennis smäller massiva stålar på multikulti, så ger det resultat. Nedum Onuohas omisskänneligt brittiska förarbete till brassen Geovannis delikata 2-0 är integration taget till konstnärskap. Oavsett vad vi får för Sahlins (nåja, dina och mina skattepengar) utlovade 15 miljarder så kommer det inte att vara i närheten.
Det skiljer också i förutsättningarna. Gudmundsson skriver att City var ”fallfärdigt”, men det är inte riktigt sant. På planen igår fanns inte mindre än fem talanger som stigit genom Citys ungdomsled; nämde Onuoha, landslagsbacken Micah Richards, mittfältarna Stephen Ireland och Michael Johnson och i mål Kasper Schmeichel. Det kallar jag återväxt! Och det kan inte på samma dag jämföras med de myglande slagskämparna i ett idémässigt förfallet SSU.
Lena Andersson är en rolig intellektuell bekantskap (fast hon gillar välfärdsstat), som jag dessvärre bara träffat en gång. På en närmast magisk diskussionskväll på Timbro förra våren i svallvågorna efter Muhammedkarikatyrer och upplopp (referat här).
Under min pappaledighet i våras läste jag äntligen hennes bok Duck City som jag verkligen rekommenderar. Det är en rolig och träffsäker samhälls- och Kalle ankavärldsparodi om ett tjocknande USA:s krig mot fettet, med stat och storkapital hand i hand med alltmer drastiskt, totalitära åtgärder, från skor som ger elchocker om man inte promenerar efter maten, till interneringsläger.
Motståndskampen förs av litteraturprofessor Harold Bell som blir uppsagd från sin tjänst eftersom han är för tjock, detta i samband med att litteraturen rangordnas om efter författarnas och innehållets hyllning av magerhet.
Men också av ”magerlibertarianer” som driver svartrestauranger med god mat åt de feta, av princip och i samma lokaler som produktionen av deras tidning (se s 97-101). Kul, inte bara för att Frihetsfronten, tidningen Nyliberalen och svartklubben Tritnaha fått en blinkning i samtidslitteraturen, utan också för Anderssons ideologiska klarsyn i att liberalismen/libertarianismen vänder sig mot alliansen av stat och kapital. Naturligtvis har detta gått kultursidorna helt obemärkt förbi när de recenserat boken.
En annan sak som recensenterna verkar ha missat är kängan mot relativismen. Lena Andersson fångar verkligen hur en relativistisk värdeskala kan skapa ett ideologiskt klimat som är hur skruvat som helst. Middagsdialogen mellan monopolkapitalisten John von Anka och litteraturvetaren Harold Bell på sidan 89 visar på ett briljant sätt hur oantastlig föreställningen om att ”allting förändras” kan göras, i all sin absurditet.