Déjà vu
Hmmm. Saker rasar samman och när arbetet ska göras är John Galt spårlöst försvunnen. Jag har definitivt hört den här storyn förut.
Så har vi då årets Nogger Black-haveri. Det har upptäckts att ”Tintin i Kongo” är rasistisk. Grattis! Det är bara 77 år sedan den först gavs ut. Idag är den ett komiskt tidsdokument över den syn på Afrika och afrikaner som då rådde i stora delar av västvärlden, ungefär som att läsa ur gamla uppslagsverk från samma tid.
Vi skrattar alltså sedan länge åt, och inte med, upphovsmännen till sådana stereotyper. Det bör vi naturligtvis fortsätta med. Och i det här fallet är det väl känt att Hergé skämdes för albumet redan under sin livstid. I samband med svenska nyöversättningar av Tintinalbumen för två år sedan kommenterade seriekännaren Magnus Knutsson detta album i tidningen Broderskap nr 40 2005:
– ”Tintin i Kongo” speglar den tidens syn på Afrika och på den tiden, i början av 1930-talet, var den europeiska synen rasistisk. Hergé skämdes för det, så när han gav ut ”Tintin i Kongo” igen ändrade han på en del detaljer. Lustigt nog blev ”Tintin i Kongo” populär i Afrika, där albumet var en stor framgång efter att det blivit ganska grundligt omtecknat.
Så farligt var det med den saken. Men nu har alltså några etniska särintressen med behov av att profilera sig börjat ropa på förbud och censur. I Sverige är det Afrosvenskarnas Riksförbund som någon månad i efterhand plagierat kollegor i Sydafrika och USA. Och när Fatima Doubakil, som sitter i afrosvenskarnas styrelse, säger DDR-klingande saker som ”Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle”, då är det den fortfarande levande stereotypen om Afrika som demokratiskt efterblivet och utan förståelse för yttrandefrihet hon underblåser. Det borde hon sluta med.
Uppdatering: Ingerö har flera goda poänger, och visar att jag ovan varit löjligt snäll mot Afrosvenskarnas riksförbund.
Jag nämnde i ett tidigare inlägg hur Frank Sinatra hånade sin tids förbudsanhängare med staden Chicago, där man kunde spela, dansa och ha roligt, som exempel. Så jäkla roligt verkar de inte ha det längre. Idag verkar den nya tidens förbudsanhängare ha fått sista ordet.
Den 22 augusti förra året blev Chicago första stad i USA att göra det kriminellt att servera gåslever. Edward Burke från stadsfullmäktige såg detta som en förebild för resten av USA att ta efter. ”Dit Chicago går, följer de andra efter” sade han i en TV-intervju.
Burke ser ut att få rätt. New York står på tur med ett förbud mot både produktion och försäljning av gåslever. I Kalifornien har guvernören Arnold Schwarzenegger antagit en liknande lag som ska träda i kraft 2012. Bakgrunden är kampanjer från djurrättsorganisationer, som anser att gåslever produceras på ett för de tvångsmatade djuren plågsamt sätt.
Men det finns fortfarande de som gör motstånd. I protest mot förbudet ordnade stadens kockar särskilda ”farväl till gåslevern”-middagar, som trots priser på omkring 100$ lockat mängder av gäster. Restaurangen Cyrano’s Bistro & Wine Bar såg enligt Chicago Tribune en tredubblad försäljning av gåslever jämfört med normalt. Uppmärksamheten fick folk att pröva delikatessen för första gången. Knappast den effekt förbudsvännerna väntat sig.
Reaktionerna från militanta djurrättsaktivister lät dock inte vänta på sig. Strax efter att Cyrano’s kockar kritiserat gåsleverförbudet offentligt, vandaliserades restaurangen med krossade fönster som resultat.
En del av Chicagos kockar vägrar att ge upp ens inför förbudet. Lagen förbjuder försäljning av gåslever, men enligt juridisk expertis skulle det fortfarande vara lagligt att ta betalt för tillbehören, och ge bort själva gåslevern. Det har hållits insamlingsmiddagar för att kunna utmana förbudet i domstol.
Andra undrar uppgivet vad som ska plockas bort från deras menyer härnäst. Chicagos borgmästare Richard Daley är en av dem som kritiserat förbudet på principiella grunder: ”Vill du verkligen att staten ska säga åt dig vad du ska göra varje dag?” undrar han med anledning av gåsleverförbudet.
”Så stadsfullmäktige tänker göra en lista på vad man får äta och inte äta” fortsätter Daley. ”Vad kommer härnäst? Kyckling? Kött? Fisk?”
Det är en relevant fråga. Chicagos stadsfullmäktige har bara på senare tid förbjudit även rökning på restauranger, rökning på stränder och illa klädda taxichaufförer(!). För närvarande brottas de med olika strategier att förbjuda transfetter i maten.
Många bra nyheter från vårt södra grannland. Marknadsliberala sällskapet Libertas har just startat upp sin tidskrift med samma namn som varit vilande sedan 2003. Första numret handlar om min favoritfilosof Ayn Rand. Och det är jag som skrivit den inledande artikeln. Denna är i sin tur en expanderad version av den artikel som publicerades i Voltaires Ayn Rand-nummer. Min artikel är dessutom på svenska, och tidningen kan läsas på nätet (här pdf).
Chefen för Statens Biografbyrå Gunnel Arrbäck är en jättebra censor, hon bryr sig inte om någonting. Så skulle man med en parafras på beskrivningen av Loranga kunna sammanfatta filmcensurens nuvarande ställning. Om nu staten agerar pappa åt oss alla (vilket den naturligtvis ska låta bli), så är det minst dåliga en helorange Lorangapappa som inte bryr sig om någonting.
”Om myndiga vuxna personer vill se filmer där folk äter upp varandra, där kvinnor får brösten avskurna och där människor har sex med hundar och getter – OK.”
Så skrev Gunnel Arrbäck redan i Nyliberalen 1/1993 i en replik på Henrik Bejke. Rätt tufft för en gammal folkpartist. Principiellt är hon klockren över att ”Yttrandefriheten är till för det som folk ogillar – inte för det som är allmänt accepterat.” och att man därför måste förkasta synsättet att ”man ska lyssna på en folkmajoritet och ta hänsyn till den”. Friheten går före majoritetsuppfattningen.
Problemet var bara, menade Arrbäck, att debatten präglades av ”upprördhet från människor som i olika egenskaper är ansvariga för barn och ungdom, upprördhet över de filmer som förekommer eller sägs förekomma på videomarknaden.” Hon konstaterade syrligt att ”tom i riksdagen har vi som arbetar i verksamheten funnit att det råder vissa vanföreställningar om hur eländig videomarknaden skulle vara när det gäller s k extremvåldsfilmer.”
Moralpaniska och censurbenägna politiker har alltså i snart två decennier stött på patrull i form av en oförvitlig tjänsteman när de velat använda statens censurorgan. Som Arrbäck skrev redan 1993: ”Biografbyrån arbetar sedan länge på en ordning där en övre åldersgräns på 18 år också skulle sätta en gräns för våra befogenheter att över huvud taget ingripa i rörliga bilder.”
Som framgår av gårdagens SvD ser det idag ut som så att biografbyrån utför två tjänster. De sätter åldergränser för barnfilmer, vilket är ett rent branschintresse, och de sätter ett slags godkännandestämpel på ett större antal porrfilmer, vilket är ett ännu snävare branschintresse. Utöver detta ska de pröva om filmerna är ”förråande” men eftersom de bedömer att så inte är fallet, så sker inte heller någon censur av vuxenfilmer. Inget av detta är legitima uppgifter för staten att ägna sig åt.
Biografbyrån borde dock inte läggas ner. De granskningsuppdrag som är efterfrågade bör säljas ut, vilket lägger granskningsuppdraget för film i händerna på filmbranschen. Censuren avskaffas, och inga kontroll- eller granskningsuppgifter återstår för andra myndigheter.
Det senare är viktigt. I bakgrunden lurar nämligen en betydligt mer kontrollbenägen myndighet: Medierådet, tidigare Våldsskildringsrådet. Denna myndighet skapades vid sidan om filmcensuren som respons på moralpaniken kring videovåldet på 1980-talet. När liknande moralpanik under början av 2000-talet kom att riktas mot pornografi ropade dåvarande kulturminister Marita Ulvskog på förbud, men hon fick nöja sig med att ge denna myndighet i tilläggsuppdrag att kontrollera även pornografi, med ett ”tydligt genusperspektiv på sitt arbete”. Med hjälp av ett EU-direktiv om att skydda barn har denna disparata soppa svällt till ett kontrollorgan för barnens hela medievärld; dataspel, Internet, nyhetsinslag i TV. Medierådet leds därtill av den kända pornografimotståndaren och socialdemokraten Inger Segelström.
Här finns alltså en myndighet som redan idag har befogenheter att kontrollera allt utom det Biografbyrån kontrollerar. Än så länge har de en ”informerande” roll och kan bara uppmuntra branscherna till ”självsanering”. Men gissa vilka som kommer att överta Biografbyråns gransknings- och prövningsuppgifter om denna läggs ner? Gissa vad som kommer att hända när Inger Segelström beväpnad med ”ett tydligt genusperspektiv” och vida maktbefogenheter håller i makten över vålds- och sexskildringar i medierna? Censur är bara förnamnet.
Se alltså till att göra saker och ting på rätt sätt så att censuren verkligen avskaffas. Lägg ner Medierådet, sälj ut Biografbyrån.
Du vet väl att du kan vinna 10 000 kronor på att skriva en essä om din favorittänkare? Timbro och Captus Tidning ordnade i somras en tävling, men på grund av att deltagandet inte motsvarade förväntningarna kvarstår chansen en månad till. Det måste finnas fler av er därute som läser böcker, skriver bra och gillar frihet, inte minst fler tjejer (förra året var det lika många tjejer som killar bland deltagarna och två av tre bland vinnarna). Så ta tillfället i akt när det ändå finns prispengar på spel och ära att vinna.
Här är tävlingsinfo (pdf) och här är en artikel jag skrivit om årets tema. Tävlingen är öppen för alla.
Som läsning är Miki Agerbergs bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin” förvisso en rapp och medryckande berättelse. Den spänner över många fält med en hel del roliga uppslag, som att gå igenom kokböcker från förr. Problemet är bara att medan Agerberg flänger världen runt och träffar människor han imponeras av, så verkar han ha glömt att ta med sitt kritiska tänkande. Och när han istället för att skildra försöker reflektera över och dra slutsatser av vad han sett, så blir det emellanåt riktigt dumt.
Ett exempel på det förstnämnda problemet. ”Philip James är sannolikt den enskilda person som har betytt mest för att få världssamfundet att anamma den nya synen på fetma. Han är i 70-årsåldern och har det slags förtroendeingivande utstrålning som får mig att tänka på en äldre husläkare på den brittiska landsbygden” skriver Agerberg. Han berättar vidare hur denne James startade kampanjorganisationen IOTF för att han var ”frustrerad” över att politikerna inte tog fetmafrågan ”på allvar”, och lutar sig sedan mot denne James både rörande sakuppgifter och politiska rekommendationer.
Men både Philip James, som förvisso även är en ansedd forskare, och hans organisation är lobbyister för läkemedelsindustrin, vilket exempelvis statsvetaren Eric Oliver skriver om i sin bok ”Fat politics”(2006) men som också framgår vid en enkel google-sökning. Det är exempelvis IOTF vi har att tacka för att Världshälsoorganisationen (WHO) har så låga BMI-gränser att de som lever längst eller åtminstone lika länge som kategorin ”normalviktiga” ändå definieras som ”överviktiga” (BMI mellan 25 och 30). Allt för att få en större målgrupp för bantningsmedel som då kan säljas som läkemedel. Detta nämner inte Agerberg.
Inte minst mot bakgrund av detta blir det lite väl dumt när Agerberg försöker avfärda forskningsresultat från Katherine Flegal m fl. Deras studie kom fram till att övervikt inte innebär någon extra risk för förtida död och att tidigare skattningar av antal dödsfall från fetma varit rejält överdrivna, bl a för att de inte tagit hänsyn till teknisk utveckling som i modern tid minskat riskerna med att vara fet. Agerberg hävdar felaktigt att studien inte tar hänsyn till rökning, men missar framför allt att flera andra studier också pekar på låga eller inga överrisker med så kallad övervikt. Han hade kunnat studera Socialstyrelsens lägesrapport 2005 (pdf). Eller om inte annat sitt eget diagram(!) på sidan 75 (som förvisso fås att visa en minimal riskökning i vissa intervall genom att redovisa det lägre segmentet av normalvikt (BMI 18,5-20) som ”undervikt”).
Det är inte det enda tillfället när Agerberg orerar om ett problem vars lösning finns i den egna boken. I reportaget från Tonga låter han några intervjuobjekt tala om sitt dåliga samvete för att väst exporterat billig (och förvisso fettrik) mat och en västerländsk livsstil till en befolkning som sedermera fått höjd levnadsstandard. Om kulturen på Tonga skriver dock Agerberg själv att ”En god värd måste bjuda så generöst att det alltid blir mat över, medan en god gäst måste äta så mycket han orkar och lite till.” (s 37-38) och ”Den traditionella polynesiska kulturen är inte individualistisk, utan betonar gemenskapen med familjen, släkten och samhället. Detta gäller även synen på hälsa: att jogga eller styrketräna bara för sin egen skull anses som själviskt.” (s 38) Låter i mina öron som om Tonga är i behov av mer, snarare än mindre, västerländsk livsstil.
I det avslutande kapitlet om politiken blir det lika dumt igen. Philip James får medhåll av Agerberg i resonemanget att eftersom staten redan reglerar livsmedelsmarknaden med jordbrukssubventioner, så är det ett argument för att staten också ska införa konsumtionsstyrande fettskatter. Ja, det betyder rentav att en fri marknad utan statliga ingrepp inte är ett alternativ. Varför skulle ett även ur hälsosynpunkt dåligt statlig ingrepp med nödvändighet vara argument för fler statliga ingrepp, men inte för färre? Inget svar.
Agerberg fortsätter istället med hjälp av sina intervjuobjekt att plädera för politiska planer, regleringar och fettskatter. Något annat var kanske inte att vänta när de han stödjer sig på utöver lobbyisten Philip James är folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder och förra folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt en oberoende debattör: Göran Greider. Han är knappast ditplacerad för att öka balansen. Med sådana ingredienser till en okritisk reportagebok är det inte konstigt att det slutar i grötmyndigt förmynderi. Det som förvånar mig är att så många recensenter svalde det.
Sekulära Muslimer i Sverige (SEMUS) och tidskriften Minaret har bjudit in konstnären Lars Vilks att visa sina teckningar på Muhammed som rondellhund.
Från djupet av mitt hjärta: Tack! Ni gör med en sådan utställning en stor insats för ett fritt kulturliv genom att desarmera den rädsla som fått andra att tacka nej.
Jag har följt debatten på SEMUS blogg och måste därför säga att jag blev överraskad av initiativet. På bloggen klumpas frågan om yttrandefrihet ihop med frågan om den moraliska och estetiska lämpligheten i rondellhunden som verk. Och medan jag håller med Sakine Madon med flera om att yttrandefriheten måste vara absolut, så håller jag med SEMUS om att det borde vara den moraliska och estetiska frågan som är intressant att debattera.
Yttrandefriheten är en grundläggande rättighet, den gäller högt och lågt, plumpt, sårande, fult och onödigt. Den ska inte behöva debatteras, bara praktiseras. Men yttrandefriheten behövs. Det är först när friheten är självklar som vi kan ta itu med det verkligt intressanta, ett verks estetiska värde och moraliska berättigande.
Har man då moralisk rätt att kränka? Andras känslor, absolut. Om inte annat så för att du inte kan kontrollera andras känsloresponser på vad du uttrycker i tal, skrift eller konst. Det enda säkra sättet att undvika att någon blir arg eller ledsen är att inget göra, och kanske inte ens det hjälper om din tystnad kan tolkas som ett ställningstagande i sig.
Ibland kan det dessutom vara rättfärdigat att vara ute i syfte att förarga. Den som utifrån sina värderingar vill ifrågasätta andras grundläggande värderingar eller uppfattningar kan åstadkomma detta på ett effektivt sätt genom satir och andra drastiska metoder, genom att provocera. Jag hoppas exempelvis att jag provocerar kollektivister av olika slag när jag pläderar för individualism, liksom att jag provocerar troende eftersom jag är ateist. Provokationen är ett sätt att ställa värde mot värde, och har som sådan sitt självklara estetiska och moraliska värde (ett negativt moraliskt sådant om man provocerar goda värden, naturligtvis). I den moraliska sakfrågan tycker jag alltså inte som SEMUS.
Samtidigt är provokationen ofta rent estetiskt undermålig. Att se reaktionen i sig som en värdemätare är både ytligt och felaktigt. De tröttsamma provokationerna kring ”vad som är konst” är ett talande exempel. Vad som kan rättfärdiga den rena, lågestetiska provokationen är i stort sett bara något så grundläggande som själva yttrandefriheten (och nej, det är inte en kränkning av din yttrandefrihet att bli refuserad). Om, eller när, yttrandefriheten inte längre är hotad faller samma provokation platt.
Provokationen är alltid ett vågspel, eftersom den faller utan ett motstånd att luta sig mot. Du kan själv göra en god skattning av estetiskt och moraliskt värde i ett verk, men skillnaden mellan relevant och platt provokation kan bara avgöras genom prövning, inte i teorin. Just därför är provokationen särskilt viktig att värna med yttrandefriheten. Balansakten mot reaktionerna gör provokationen extra känslig för hot och självcensur, och samtidigt är det just inför sådant motstånd den har sitt verkliga värde.
Redan genom att den tecknade rondellhunden ställs ut är jag övertygad om att intresset för den dalat betydligt, vilket är ett fullt legitimt taktiskt syfte från SEMUS sida. Har jag möjlighet ska jag gärna gå på utställningen, men mest för debatten.
Uppdatering: Jo, SEMUS och Minaret. Om ni verkligen vill göra en insats för yttrandefriheten. Se till att bjuda in även Fatemeh Gosheh att ställa ut sina verk och delta i debatten.
Uppdatering 2: Nu verkar Minaret ha gjort en helomvändning och vill inte längre ställa ut Lars Vilks verk. Mer hos gudmundson.
Uppdatering 3: Muhamed Omars och tidskriften Minaret var visst inga anhängare av yttrandefrihet. Dick Erixon skriver bra om Omars bisarra konspirationsteori om att liberaler egentligen bara avskyr islam och inte alls gillar yttrandefrihet. Hoppet står till SEMUS, som fattat att utan utställning är vidare diskussion meningslös, oavsett om man gillar eller avskyr verken. Mitt hurra gäller således SEMUS, inte Minaret.
… kan en roman vara ett kidnappningshot.
… innehåller Aftonbladets kultursida dolda meddelanden, bara till dig.
… är barnarov en legitim beskyddarverksamhet.
… har människor inte några rättigheter (fast vi får tillbaka dem när feministerna slutar se strukturer, dvs ungefär när helvetet fryser).
… är ingenting roligt.
… är det kränkande att någon ”ser snygg ut”.
… är en bloggkommentar om oralsex att jämställa med våldtäkt.
Feminism, kan man röka det?
I januari i år kom journalisten Miki Agerberg med sin bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin”. En bok som bland annat i sitt slutkapitel pläderar för fettskatter och andra statliga ingrepp och regleringar. Inte så konstigt kanske eftersom Agerberg stödjer sig på personer som Folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder och förre folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt på en oberoende debattör: Göran Greider.
Samme Greider som sedan i Aftonbladet får i uppdrag att recensera boken. En recension där han självklart passar på att berömma Miki Agerberg för den politiska radikaliteten, att han ställer krav på statliga ingripanden i livsmedelssektorn och pläderar för fettskatt (dock utan att nämna att Agerberg i detta citerar Greider själv).
Så kan slutligen förlaget i sin marknadsföring av ”Ormen i paradiset” citera recensenten Göran Greiders positiva omdömen.
Det är på något sätt både lite gulligt och väldigt talande. Om det illustrerar Göran Greiders storhet eller kulturvärldens litenhet må vara osagt. På söndag postar jag i alla fall min egen recension av ”Ormen i paradiset” här på bloggen.