Det angår dig inte!
Det är inte vad du väger, utan hur du ser på din vikt, som spelar roll för din hälsa. Forskare vid Columbia University Mailman School of Public Health har funnit att de som vill gå ner i vikt har fler sjukdagar än de som inte vill gå ner, och att det sambandet gäller oavsett vad de faktiskt väger. Korrigerat för vikt hade de som ville gå ner 1 procent, 10 procent, och 20 procent av sin vikt 0.1, 0.9 och 2.7 fler sjukdagar jämfört med de nöjda. Sambandet mellan ohälsa och kroppsuppfattning är starkare än sambandet mellan ohälsa och BMI.
(Studien publiceras i marsnumret av American Journal of Public Health, men bloggen Junkfood Science har redan rapporterat ambitiöst.)
Lägg detta till den redan välkända ”Franska paradoxen”. När man jämför attityder hos amerikaner och fransmän ser man att de förra tänker mycket mer på kalorier, nyttighet och hälsoaspekter med mat, medan de senare betonar njutningen och måltidens sociala betydelse. Samtidigt är fransmän smalare och har mindre problem med hjärtsjukdomar.
Det verkar alltså vara direkt kontraproduktivt både att ”tänka på” vad man äter och på vad man väger. De som hänger sig åt kulinariska njutningar och struntar i vikten mår bättre än de som tänker på matens nyttighet och vill gå ner några kilo.
Detta borde vara argument nog mot all folkhälsopolitik på området. Den bygger just på att styra våra tankar mot ”medvetenhet” om vad vi äter och vad vi väger, inte sällan mot bakgrund av hysterisk alarmism. Kaloriredovisningar på restauranger, rödljus i matbutiken, statliga hälsokampanjer och läkare som från fyraårsåldern ska nöta in hos alla tjockisar att de väger för mycket och kanske rentav vägra vård åt dem som inte ger sig på att banta (vilket i sig är hälsofarligt).
Härom veckan föll argumentet att andras ohälsosamma livsstil kostar pengar, det är tvärtom hälsosamma tunnisar som kostar mest. Det finns alltså inget stöd över huvud taget för att göra andras vikt eller matvanor till din angelägenhet. Sett till bevisen i studierna ovan gör du kanske bäst i att tänka mindre på saken även för egen del.
(Bloggen Alltid Varför har inte bara uppmärksammat den förstnämnda studien, utan därtill lagt upp en i sammanhanget lämplig låttext.)
Henrik Sundholm
februari 22, 2008 @ 4:10 e m
Jag har inte tänkt så mycket på det som en hälsofråga, om det nu inte rör sig om ordentlig fetma. Jag har mest sett det som en ren utseendesfråga, och sekundärt som en renlevnadsfråga. Jag har aldrig velat gått ner i vikt, eller gått ner i vikt, för att jag tänkt att jag varit hälsovådlig. Jag har bara velat se bättre ut, helt enkelt.
Visst kan man diskutera vad som är och inte är hälsosamt. Men hur många vill egentligen gå ner i vikt av först och främst hälsoskäl, egentligen? Frånsett de som lider av sjuklig och direkt skadlig fetma, alltså. Folk är väl snarare extra ohälsosamma för att gå ner i vikt så snabbt som möjligt, genom att peta i maten och kanske använda preparat à efedrin eller rentav ametafmin till sin hjälp.
Signe Solregn
februari 26, 2008 @ 10:15 f m
Jag är en mullis och har varit i många år. Jag håller med dej att om man äter och mår bra så är det upp till en själv hur man ser ut. Nu fungerar det inte alltid så. Jag är en kompeten person, noggrann, plikttrogen osv. Men det hjälper inte alltid då man är rund. Man skjuts åt sidan, för andra med ett annat utseende, tyvärr. Man ses som en slö, lat och ofräsch person eftersom man inte bantar. Visst kan övervikt vara en ohälsa också, men inte alltid.
Mattias Svensson
februari 26, 2008 @ 1:56 e m
Signe/
Klok kommentar. Visst finns det ohälsosam övervikt, men jag tror för min del inte att det strikt handlar om kilon. En del är naturligt tjocka, andra blir det av osunt leverne och i vissa fall är det en kombination. Sedan tror jag att andras attityder spelar stor roll, och det är ju också vad som antyds i undersöknigen.