Dick Erixons svaghet för långa batonger
”Som åklagare tvekade inte Giuliani att låta Wall Streets finanshajar som arresterats för brott att passera kamerorna med handfängsel.”
Så skrev Dick Erixon i ett beundrande inlägg om presidentkandidaten Rudy Giuliani härom dagen.
Jag förstår inte hur Dick Erixon kan skriva sådant nonsens. För det första var det inte ett dugg modigt av Giuliani att genomföra dramatiska gryningsräder och offentliga arresteringar av de finansmän han ägnade stor energi åt att förfölja. Tvärtom, och som Guiliani själv konstaterade, innebar det att medierna i princip gjorde jobbet åt honom. Bilden av finansmännen som grovt kriminella var redan satt.
För det andra och desto viktigare. Mycket tyder på att Guiliani i detta värv satte sig över lagar och rättsprinciper för att på ett populistiskt sätt förfölja och fängsla folk som inte gjort något annat fel än att tjäna stora pengar. Detta var tydligast i fallet Michael Milken. Milken blev på 1980-talet mångmiljardär på så kallade ”skräpobligationer”. Affärsidén var att utmana Wall Streets traditionella kreditvärdering och tillhandahålla kapital till företag med låg värdering, bland andra CNN, Barnes & Noble och Time Warner. Detta till hög avkastning för Milken och hans företag. Milkens egensinniga affärsvärdering och hans beslut att operera från Los Angeles utmanade många traditionella Wall Street aktörer.
Giuliani valde alltså bekvämt nog att ge sig på en ”uppkomling” utan etablerat stöd bland politiska och finansiella kretsar i New York. Detta i en rättsprocess där Milkens hela familj förföljdes och hotades av Giuliani, som använde lagar som egentligen tillkommit för att komma åt den organiserade brottsligheten. Milken dömdes för sex förseelser som var så ringa att när han senare vittnade om andra som begått samma brott lade åklagaren ner åtalen, väl medveten om anomalin i att Milken dömdes till drakoniska tio års fängelse.
Om detta skriver Roger Donway intressant i en artikel i the New Individualist (se även Paul Craig Roberts artikel The Criminal Career of Rudy Giuliani). Avsnittet om Milken avslutas med ett citat från Larry Ribstein professor vid the Chicago College of Law. “Vi får inte glömma att bestraffandet av företagande och inskränkningar i den fria marknaden inte [var] ett ungdomligt infall. Precis som Vietnam var för Kerry var detta en grundbult i Giulianis karriär.”
Att Rudy Guiliani har en historik av antikapitalistisk och auktoritär populism är omvittnat. Jag kan ha förståelse för att man ändå trots detta ser honom som en bra presidentkandidat (Se Chris Sciabarras A New New York). Men att Dick Erixon har det dåliga omdömet att hylla denna bakgrund är däremot bara smaklöst. Kan det vara så att Erixon, som ägnar stort utrymme åt att kommentera presidentvalet, är okunnig om Giulianis mörka förflutna? Eller är det så illa att en av landets ledande frihetsvänner låtit sitt omdöme fördunklas av beundran för starka och auktoritära ledare som inte tvekar att ta till repressiva metoder?
(Uppdatering: Dick Erixon har reagerat på detta inlägg i kommentarstråden och på sin blogg. Han menar att Guiliani i exemplet ovan visat prov på att behandla folk som ”lika inför lagen” (lika skyldiga möjligen) och ägnar sig sedan åt att diskutera Skandia och Enron. Min farhåga får väl därmed anses bekräftad. Jag kan påpeka att jag inte tycker att bedragare inom affärslivet ska gå ostraffade, men Erixon har en lika stor som negligerad bevisbörda innan fallet ovan kan placeras i det facket.)
Dick Erixon
november 30, 2007 @ 11:14 f m
Citatet av mig är riktigt och det jag hade i tankarna var hur klassskillnader tillåts i Sverige, där ingen skulle komma på att behandla Skandiachefen Lars-Eric Petersson på samma sätt som småbuset på stan. Giuliani satte dit dem som bröt mot marknadsekonomins grundfundament: tillit. I USA får bedragare som uppträder på börsen 25 års fängelse.
Bara för att bedragare agerar på börsen och klär sig i kostym, ska de inte behandlas annorlunda än andra misstänkta.
Ska marknadsekonomin fungera måste skurkar som Enrons vd Kenneth Lay straffas när de genom sina svindlerier undergräver hela börssystemet.
Eller menar Mattias Svensson att det ska vara fritt fram för bedragare som använder falsk bokföring för att lura aktieägarna på världens börser?
Mattias Svensson
november 30, 2007 @ 11:26 f m
Dick/
Bedragare ska självklart ställas inför rätta. Att de förnedras offentligt innan rättegången bör däremot undvikas i så stor utsträckning det är möjligt och publika arresteringar bör definitivt inte användas som en strategi för att lättare få fällande domar.
Nu talar dessutom mycket för att Giulianis gärning inte är den Erixon beskriver, utan att han tvärtom fanatiskt jagade personer som vare sig hade stöd bland en avundsjuk allmänhet eller bland det etablerat affärs- och politikkotteriet.
Det finns inget att hylla och beundra i detta, och beskrivningen av Giulianis populism som ”modig” är defintivt felaktig.
Dick Erixon
november 30, 2007 @ 11:32 f m
Jo, det är modigt att behandla socialgrupp 1 på samma sätt som socialgrupp 3. I Sverige, detta land som påstår sig vara så jämlikt, har Skandiachefen Lars-Eric Petersson kommit mycket lindrigt undan. Han behandlas på ett helt annat sätt än andra misstänkta, även om han nu är dömd för att ha stulit hundratals miljoner från Skandias kunder.
Ingen åklagare i Sverige har modet att ta de stora fiskarna, man nöjer sig med det ofarliga småbuset.
Jag är övertygad om att marknadsekonomin skulle få högre anseende om folk såg att man tog de stora bedragarna och behandlade dem på samma sätt som andra. Att det stod klart att bara därför att man har kostym och slips kommer man inte undan rättvisan.
Men det vågar inte svenskt rättsväsende.
Flavian
november 30, 2007 @ 12:14 e m
Jag anser att det är ett fruktansvärt felslut att se Dick Erixon som en frihetsvän. Däremot är han en skicklig borgerlig debattör med vissa sympatiska och intressanta åsikter och vissa helt galna och rubbade åsikter.
Det är, enligt min mening, helt korrekt att ur frihetlig synvinkel se Dick Erixons största svaghet i hans förkärlek till dramatiska och bombastiska åtgärder.
Samtidigt är det är en komplicerad och mångbottnad fråga hur man skall se på brottslingar i slips och kostym. Vissa förmögenhetsbrott är brott i brottsbalkens mening och bör också så vara, men inget tvivel råder om att en stor del av det som är brottsligt i USA borde vara helt lagligt i ett fritt samhälle och också är helt lagligt i Hong Kong.
Såvitt jag kan förstå är Sverige i detta avseende mera liberalt än USA.
Jag vill dock gärna påpeka att ämnet är komplicerat och mina sakkunskaper är alltför små för en mera ingående analys av hela problemet.
Henrik Sundholm
november 30, 2007 @ 12:42 e m
Men Erixon är förstås allmänt känd för att blanda väldigt vettiga påståenden med väldigt ovettiga sådana.
Leffe
november 30, 2007 @ 1:10 e m
Dick kör som vanligt racet fullt ut och låter sig inte begränsas av några som helst krav på rimlighet. Det gör honom läsvärd trots att han samtidigt som han avfärdar sig själv som en karikatyr.
Läs honom, skratta och må bra – men lägg inte det du läst till grund för någon djupare analys. Det förvånar mig att han inte har en regelbunden krönika i någon kvällstidning – men det kanske inte är någon som vågar?
Dick Erixon
november 30, 2007 @ 3:18 e m
Visst är det lustigt att vissa sk ”frihetsvänner” – som Flavian, Henrik Sundholm, Leffe – så gärna tillgriper vänsterns förnedring av andra debattörer hellre än att argumentera i sak.
Ni saknar varje sakligt motargument och skjunker därför ner i Unni Drougge-träsket av löjligt förtal. Väx upp! Ta debatten i sak – eller håll käft.
CMO
november 30, 2007 @ 3:20 e m
Min bild är att Dick E (liksom Giuliani) har en betydligt större förståelse för politiska realiteter och betydelsen av ”signaler” till allmänheten än en del mer renläriga liberaler.
Det är gott och väl att ha en hög liberal svansföring, inget fel i det, som oberoende debattör. Men i den politiska verkligheten gäller nog (tyvärr) andra spelregler.
Det sagt så är jag inte insatt i de aktuella fallen. Har rättsäkerheten åsidosatts är det naturligtvis klandervärt.
Mattias Svensson
november 30, 2007 @ 4:16 e m
Pojkar/
Gärna mer om sak och Giuliani i synnerhet, och inte så mycket recensioner av varandra i allmänhet. Okej?
Tobbe
november 30, 2007 @ 4:55 e m
Dick Erixon är inte seriös. Idag t.ex har han en bloggpost han kallar ”Mord är inte mord i Sverige”, som hur konstigt det än låter relaterar en nyhet från Ekot där en krimnolog berättar att rättsväsendet blivit tuffare i sin bedömning av dödligt våld. Vad som tidigare bedömdes som icke uppsåtligt bedöms idag allt oftare som mord eller dråp.
Nyheten för Erixon tycks vara att det överhuvudtaget existerar en sådan brottstyp som ”vållande till annans död” och han hänför det på ”socialflummets” konto. Där försvann tusen år av västerländsk rättsutveckling i ett penndrag.
Men Erixon vore inte den han är om han inte kunde hitta en USA-vänlig vinkling. För om det nu är så att det svenska ”socialflummet” manipulerar mordstatistiken, är det då inte rentav möjligt att mordfrekvensen är högre i Sverige än i staden New York (inte högre än i USA som helhet naturligtvis som har en många gånger högre mordfrekvens än den övriga civiliserade världen)? Förutsatt då att inte
USA tillämpar samma flum i rättsutövningen; en möjlighet Erixon inte ens reflekterar över. Så främmande är tanken.
Om han aldrig hört talas om ”vållande till annans död” och inte ser något behov av en sådan gradering så må han vara förlåten om termerna ”voluntary” och ”involuntary manslaughter” är nya för honom, men upplysningsvis kan ju nämnas att exakt samma juridiska överväganden ligger till grund för den amerikanska lagtolkningen.
Jag förstår inte varför du Mattias går i debatt med Erixon när du ser vad det är för godag yxskaftsvar du får.
Henrik Sundholm
november 30, 2007 @ 6:12 e m
Om jag nu är ”frihetsvän” inom citationstecken enligt dig, Erixon, så må det väl vara hänt då.
Flavian
november 30, 2007 @ 6:33 e m
Jaha, och varuti består mitt osakliga personangrepp mot Dick Erixon?
Fredrik Lindholm
november 30, 2007 @ 10:21 e m
Vad kapitalism inte är:
1) Att smälla igen dörren i ansiktet på eftersläntrare.
2) Att anse att staten per definition har fel.
3) Att ha knäskydd utifall att någon med mer pengar skulle komma förbi, om ni förstår vad jag menar.
Mattias Svensson
november 30, 2007 @ 10:29 e m
Dick/
1. Om Giulianis agerande mot Michael Milken med vänner och familj är i närheten av vad jag (och de artiklar jag refererar till) beskriver, anser du då att det är graverande?
2. Även om du anser att Milken var en bedragare, inser du (som Giuliani) att det inte krävdes mod för de dramatiska gripandena, utan tvärtom underlättade för mediedrev att döma de arresterade på förhand?
Hansa
december 1, 2007 @ 10:26 f m
Jag tycker ni gör er själva en mycket stor otjänst när ni håller på med personangrepp på varandra. Det behöver bli mycket högre i tak i eran debatt!! Dick Erixon är lika mycket känslomänniska som analytiker vilket ibland kan leda till långtgående uttalanden, men jag tycker inte ni som säger han är oseriös etc är rättvisa. Heder åt alla som har en åsikt och argumenterar för den!
Per-Olof Samuelsson
december 1, 2007 @ 10:59 f m
Om ”skräpobligationer” är ett brott, så måste förstås ”skräppengar” (d.v.s. falskmynteri) vara ett ännu värre brott.
Men det skulle förstås aldrig falla Giuliani in att behandla Alan Greenspan eller Ben Bernanke så som han behandlat Michael Milken.
Hyckleriet vet inga gränser.
Peter
december 1, 2007 @ 7:55 e m
Din röst borde i ha hörts i fallet med bilhandlaren i Vimmerby som skyldig hängdes ut i media av skattemyndiheten, kronofogde samt åklagare. När fallet efter år kom upp i domstol visade det sig att bilhandlaren var oskyldig. Kanske hade Giuliani lärt av det socialistiska Sverige hur man hanterar ekonomiska brotslingar. Sedan måste jag få protestera mot Tobbes inlägg om att Dick inte är seriös för att han i dag på sin blogg konstaterar att mord inte är mord. Mainstreem media har i dagarna visat att dom står på de fyra pojkarna som sparkade ihjäl 16-åringens sida. Och när man läser det som skrivs så får man faktiskt intrycket av att det de fyra gjorde var inte så allvarligt. Faktum är ju att åklagaren endast kommer att kräva vård enligt sociallagen som straff. På så sätt markeras ju att i Sverige är inte ett mord ett mord utan ett pojkstreck.
Tobbe
december 1, 2007 @ 9:18 e m
Mord är i svensk och amerikansk rätt uppsåtligt dödande. Om det finns skäl att anse brottet som mindre grovt döms man för dråp och om uppsåt saknas blir påföljden vållande till annans död.
De här distinktionerna är inte ett uttryck för flum som Erixon menar utan ett mått på den västerländska civilisationens framsteg och förfining. De är en del av det maskineri som generarar ett allt ökande välstånd, lika viktigt som en fungerande skola och jämlikhet mellan könen eller demokratiska val. Om du är kritisk mot juridiskt finlir och förespråkar hårda tag så bör du söka dig till de fattigaste och minst utvecklade länderna på jorden.
Mattias Svensson
december 1, 2007 @ 9:40 e m
Peter/
Du menar fallet Halvar Alvgård? Han fick hjälp av företagareförbundet och upprättelse av den förra borgerliga regeringen. Själv var jag lite ung, men jag minns fallet som en av rättsröteskandalerna på 1980-talet.
Mer här: http://foretagareinaction.se/om/historik/
Peter
december 2, 2007 @ 9:04 f m
Tobbe du skriver ”Mord är i svensk och amerikansk rätt uppsåtligt dödande. Om det finns skäl att anse brottet som mindre grovt döms man för dråp och om uppsåt saknas blir påföljden vållande till annans död.” Men om fyra – fem stycken står och sparkar en liggande person i huvudet åter och åter, måste det inte kallas uppsåt? Kan någon vara så djävla dum att han/hon inte inser att sparkar mot huvudet leder till död? Och hur kan det finnas gradskilnader i att ta livet av en annan människa? Tar jag livet av någon så gör jag ju det. Man får intrycket av att om man tar livet av en känd sosse (statsminister, utrikesminister)då är det mord, men om man kallt mördar en medmänniska ute på stan då är det den lägre graden alltså dråp. Detta kallar du demokrati och förfining.
Tobbe
december 2, 2007 @ 7:21 e m
Peter. Det fall du talar om har jag inte följt och det jag har skrivit här handlar inte om det. Om någon sparkar ihjäl en annan människa så är den naturliga brottsrubriceringen mord, vilket jag har förstått att åklagaren hävdar i det här fallet.
Försvaret å sin sida kommer att hävda att det har saknats uppsåt att döda och att det därför endast kan röra sig om vållande till annans död. Det är svårt att tro att den strategin kommer att lyckas. Uppsåt är ett centralt begrepp i västerländsk rättstradition och är grundligt analyserat. I det här fallet har det förmodligen saknats ett direkt uppsåt att döda men likväl funnits ett eventuellt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Om åklagaren kan visa det så kommer gärningsmänner att fällas för mord.
När du frågar hur det kan finnas gradskillnader i att ta livet av en annan människa så visar det bara att du inte tänkt igenom frågan. Det finns naturligtvis tusen sådana gradskillnader som det är viktigt att rättsystemet fårmår urskilja.
Slutligen så kan jag inte ungå att märka att du har tagit till dig många av Erixons åsikter och formuleringar och gjort dem till dina egna. Jag skulle vilja uppmana dig, för ditt eget bästa, att vidga ditt intag av nyheter och åsikter. Dick Erixons blogg bör inte vara den enda, eller ens den främsta källan för att få perspektiv på världen. Mattias Svensson bekände här i en tidigare bloggpost att han uppskattade DN Kultur för deras intellektuella hederlighet som han kontrasterade mot Aftonbladets totala brist på densamma. Dick Erixon har i det perspektivet mer gemensamt med Aftonbladet än med DN.
Mattias Svensson
december 2, 2007 @ 8:03 e m
Tobbe/
Bara ett litet förtydligande. Jag har berömt DN Kultur för ideologisk och intellektuell konsistens, vilket ofta är läsvärt. Den intellektuella hederligheten är det däremot betydligt sämre ställt med.