Maktkritikern Thomas Paine
Det har varit en del Ordfront + Timbro = sant i den här bloggen tidigare. Och mer ska det bli. Sitter just nu med den smickrande uppgiften att skriva ett förord till radikalen Thomas Paines klassiska verk ”Människans rättigheter” från 1792 som kommer i nyutgåva på Timbro Förlag kring årsskiftet. Den svenska utgåva jag läser i gavs ut 1992 av, just det, Ordfront.
Ordfront betonar föga förvånande Paines förslag om bidrag till barnfamiljer och äldre i slutet av boken som en förlaga till ”ett välfärdssamhälle genom inkomstutjämning”. Jag tycker att det är en orättvis beskrivning av flera skäl. Paine ville varken ha nivellering eller högskattestat. Bland annat skriver han om ideallandet USA: ”Där äro de fattiga ej förtryckta, de rika ej privilegierade. Fliten förlamas ej av ett hov som lyser med sitt prål på dess bekostnad. Deras skatter äro lindriga, därför att deras styrelse äro rättvis”.
Jag skulle framför allt vilja trycka på att Paine var en varm vän av frihandel, äganderätt och en liten och minskande statsmakt. Som maktkritiker är han svåröverträffad och hans avklädning av det gamla monarkiska styrets later och manér har bäring på makten än idag. Smaka på följande citat om staten (styrelsen, regeringen) och dess roll:
”en stor del av vad som kallas styrelse … är [ej] annat än bedrägeri.”
”En regering behövs ej till mer än att tillse det fåtal omständigheter, som samhället och civilisationen ej bekvämt kunna sköta; och exempel saknas icke på, att allt som en regering därtill kan lägga av nytta, är sådant som genom gemensamt samtycke av samhället kunnat fullgöras utan någon regering.”
”Ju fullkomligare en civilisation är, desto mindre bruk har den för en styrelse, ty desto mer sköter den sina egna angelägenheter och styr sig själv; men så motsatt detta sakens förnuft är de gamla regeringsskickens praktik, att deras kostnader öka i samma takt som de borde minska.”
”Endast genom att döva människors fattningsförmåga och få dem att tro, att statens styrelse är någonting undersamt och mysteriöst, kunna övermåttan höga skatter utskrivas.”
Det är en radikal statskritik som (dessvärre) är lika nödvändig idag som för drygt 200 år sedan.