Myten om "islamofobin"

I dagens DN skriver Torbjörn Elensky utomordentligt om begreppet ”islamofobi”. Det är ett fullkomligt irrelevant begrepp, som används i det ohederliga syftet att fula ut legitim religionskritik och som klumpar ihop människor av viss härkomst under religiöst ledarskap. Även Carl Rudbeck var inne på detta i sin likaledes lysande text förra veckan.

Jag bjuder på min kolumn ur Magasinet Neo 3 – 2006.

Jaså, är jag islamofob?

Jag är islamofob. Jo, man är tydligen det om man är ateist och tycker att religionen islam är mumbo-jumbo. Eller om man tycker att västvärldens relativt sekulära demokratier är att föredra framför en religiös doktrin med ambition att ha heltäckande regler för hela det politiska och sociala livet. Ja, enligt Integrationsverket är man till och med att betrakta som islamofob om man har fräckheten att inte instämma i påståenden som ”Islam har gett upphov till en imponerande kultur!”. Det kategoriseras som ”kulturell nedvärdering av islam” eller rentav som ”hat mot muslimer”.
På frågan vilken kultur vi klentrogna västerlänningar ska imponeras av i diktaturer där knappt några utländska böcker översätts – om det är talibanernas sprängda buddhastatyer eller Irans djupt religiöse president Ahmadinejads krav på att upprätthålla ”en kultur av martyrskap” där självmord i islams namn upphöjts till den ”mest graciösa, mest gudomliga och varaktigaste formen av konstnärskap”- blir Integrationsverket oss svaret skyldiga. Kanske lika bra det.

Islamofobi är en etikett som kan klistras på allt möjligt; från rasism riktad mot personer som är muslimer, till folk som landar i vissa empiriska slutsatser gällande islam som politiskt och kulturellt fenomen. Att bunta ihop så vitt skilda ståndpunkter borde räcka för att underkänna begreppet som en seriös kategorisering. Om inte annat så för att enligt de flesta kriterier – att hävda oförenlighet mellan islam och västvärlden, att se islam som ett ”enhetligt fenomen” eller att motsätta sig äktenskap mellan muslimer och icke-muslimer – är muslimer och framför allt religiösa ledare de mest islamofoba.
Med tanke på hur många och olika grupper som kan kallas islamofober är det inte konstigt att Integrationsverket i sin barometer hittar mycket islamofobi i samhället. Å andra sidan finns försök att mäta mer seriösa indikatorer, exempelvis förolämpningar, fördomsfullt bemötande eller våld. Där är det glädjande nog svårare att hävda att detta i särskilt stor omfattning riktas mot islams utövare, vare sig man tittar i Sverige, USA eller Storbritannien.
Bakom dramatiska siffror gällande ”hets” eller ”kränkningar” ligger inte sällan en överdriven känslighet inför vanliga medieinslag. Av totalt fem islamofobirelaterade anmälningar om ”hets mot folkgrupp” under hela 2003 handlar två om en islamkritisk debattartikel i Dagens Nyheter(!) och ytterligare en om ett humorprogram i TV 3. Med tanke på att muslimska ledare jämför tidningskarikatyrer med terrorattentat med tusentals dödsoffer finns det anledning att ta rapporter om subjektivt upplevda ”kränkningar” med rejäla skopor salt.
Förvisso diskrimineras många människor av arabiskt ursprung på arbetsmarknaden och vid krogbesök, och det är förkastligt, men det har förmodligen inte med islam att göra. Det torde knappast vara troende muslimer som sorteras bort i kön till nöjesetablissemang med alkoholservering och lättklädda flickor.
Ändå finns inom stat, myndigheter och akademi, liksom i internationella sammanhang, ett antal motståndare till islamofobi; en verksamhet med klara paralleller till ’Ghostbusters’. De jagar ett fenomen som finns överallt och ingenstans och framför allt i den egna fantasin. Ungefär som den religion termen skapats för att skydda, fast med oroväckande många sekulärt sinnade konvertiter.

Begreppet islamofobi kan tryggt avfärdas som nonsens, men det är nonsens med olyckliga (och förmodligen inte oavsiktliga) konsekvenser. Det är ett både klumpigt och genomskinligt försök till ’guilt by association’. En kritisk hållning till religionen islam eller mot de samhällsskick och kulturer som islam givit upphov till, klumpas ihop med främlingsfientlighet och rasism. På så vis kan analyser och ståndpunkter, även om de baseras på ett liberalt rättighetstänkande eller ett sekulärt upplysningsideal, fulas ut ur debatten.
Islamofobstämpeln fungerar som en språklig trojansk häst med funktionen att tysta opposition och kritik mot religionen islam. Som ett första steg tystar begreppet debatt i tal och skrift för att anständiga människor inte vill se sig förknippade med rasism och främlingsfientlighet. Men när nonsensbegreppet blivit dogm kommer rena förbud med hot om fängelsestraff och censur som ett brev på posten. Med hjälp av kopplingen till främlingsfientlighet och rasism kan kritiska omdömen om islam definieras som så ”kränkande” att de helt förbjuds.

Det ovanstående är ingen teoretisk övning i att dra långsökta tänkbara konsekvenser, utan en mekanik som redan verkar på lagstiftande församlingar. EU förbereder för närvarande ett lexikon med terminologi kring islam som för tankarna till Orwellskt nyspråk. Termer som ’islamsk terrorism’ blir helt bannlysta och ord som ’jihad’, ’islamist’ och ’fundamentalist’ får nya och snälla betydelser.
Exempelvis ska ’jihad’ förstås som ett entydigt positivt begrepp som handlar om att bekämpa sin egen själsliga ondska. Som Sam Harris i utmärkta boken The end of faith och många andra religions- och islamkännare påpekat är detta bara en av ’jihads’ betydelser, men att bekämpa ’otrogna’ är också en del av begreppet. Dessutom är det absurt att framhålla ens den förstnämnda betydelsen av ’jihad’ – självspäkning enligt islams alla regler och förbud – som något positivt. Genom att påbjuda en positiv tolkning av islams nyckelbegrepp och förbjuda termer som antyder kritik, så höjs i praktiken islam ovanför varje form av kritik, vilket naturligtvis är precis vad islamofobbegreppets muslimska upphovsmän önskar.
Men än så länge får man väl kritisera islam, oavsett vad som står i EU:s lexikon? Jo, fast frågan är hur länge till. Ett förslag om att med hot om fängelsestraff förbjuda kritik och ifrågasättande av religiösa trossatser, symboler och profeter har lagts fram i FN av 57 muslimska stater med anledning av de danska Muhammedkarikatyrerna, och mötts av gillande kommentarer från EU:s sida. Man kan bli islamofob för mindre.