Stabilitetsplanen ? No bank left behind
I kristider går det fort, ofta så fort att eftertänksamhet och kritisk prövning hamnar på efterkälken, vilket krattar manegen för demagoger, planer och maktexpansion. Vi ser det hända i detta nu.
Ett exempel är den stabilitetsplan som regeringen presenterade i veckan och som bankas igenom i riksdagen redan imorgon, måndag. Den presenterades som en krisåtgärd, men innebär i själva verket en plan – en femtonårsplan! – för korporativ kontroll över finanssektorn.
Kortsiktigt får vi billiga statliga krediter till en hel marknad och alla nuvarande aktörer, oavsett hur mycket de har misskött sig (exempelvis att vissa storbanker vårdslöst lånat ut enorma summor i Baltikum i en kreditboom uppblåst av ländernas fasta växelkurs mot euron). Ett uttalat mål är att bibehålla nuvarande uppblåsta priser på bostäder, ett annat att ingen aktör ska gå i konkurs. 1500 miljarder ställs alltså till förfogande till förmån för höga bostadspriser och klantiga finansaktörer.
Långsiktigt sjösätts en femtonårsplan för växande fonderad kontroll över samtliga banker och finansinstitut, som avkrävs samverkan med varandra och staten. Att bankerna var för sig hade fått striktare krav på avsättningar hade varit högst rimligt, men denna kollektiva ordning innebär att skötsamma banker tvingas gå i borgen för sämre aktörer istället för att vinna konkurrensfördelar och marknadsandelar på att vara bättre. Notera att den bank som skött sig bäst, Handelsbanken, är de mest skeptiska till planen.
Stabilitetsplanen innebär en cementering av bank- och finansstrukturen för lång framtid. No bank left behind. Ingen ska kunna väljas bort av kunderna och gå omkull, de ska i så fall räddas av fonden. (Tänkandet är som hämtat från direktiv 10-289 i en känd roman.) Detta ska finansieras via ”frivilliga” men i praktiken obligatoriska medlemsavgifter, som dessutom ska förhandlas för varje aktör vilket öppnar för politiskt schackrande. Dessutom används skattemedel för att sockra budet så att alla ska vilja vara med (annars…).
Sammantaget är stabilitetsplanen en åtgärd som står i vägen för konkurrens, dynamisk förändring och nytillträden på en av de mest fundamentala marknaderna i vårt samhälle – finansmarknaden. Det blir svårare för nya och utländska aktörer att få tillträde, liksom för nuvarande aktörer att vinna marknadsandelar. Avgiften kommer att resa krav från finanssektorn på ytterligare tillträdeshinder, så att företagen kan skifta hela avgiften över på kunderna.
Som om det inte räckte med långtgående planering har hela anrättningen kryddats med löjeväckande populism, detaljkravet att förbjuda bonusar som en tioåring skulle hitta vägar förbi (notera att det är halvstatliga Nordea som, nu liksom då den var helstatlig under 1990-talskrisen, har de största bonusarna).
Hur kan någon anhängare av något slags marknadsekonomi jubla över detta förslag? Stabilitetsplanen är precis vad den låter som, en plan betydligt närmare Meidner än marknad, fast med sin korporativa karaktär av bibehållet privat ägande under kollektivt styre snarare med drag av Mussolini. På SvD talade man i lyrisk metaforik om ”en kopp stärkande te” och om stabilitetens lugn och frid, komplett med katt i knät. Hur naiv får man bli? Tror SvD att stabilitet skapas av politiska dekret? Det är lika smaklöst som den solidaritet som åberopas, som i praktiken innebär medkänsla med huvudlös spekulation. Förslag om att avskaffa konkurrens och dynamik borde snarare föranleda ett téparty av amerikansk modell. Hiva eländet över bord.
jojjo
oktober 26, 2008 @ 11:27 f m
Nämen asså hallå! Det är ju under sådana här framtvingade chocker som KAPITALET och NYLIBERALERA tillskansar sig mer av proletariatets och samhällets egendomar samtidigt som de krossar välfärden! Liksom asså i princip, typ.
Mattias Svensson
oktober 26, 2008 @ 3:17 e m
Ironisera inte. Vad vi ser är en enorm omfördelning från människor i allmänhet, till de allra rikaste. Eftersom det samtidigt ökar statens makt över ekonomin, hör du få protester från vänster. Makt är i slutändan en viktigare drivkraft än klass.
Jonas V
oktober 26, 2008 @ 1:52 e m
Vad är nu Naomi Kleins tes om Milton Friedman och kriser? Det verkar i detta fall som om staten kommer att utöka sin makt i samhället. Denna kris är verkligen inte Friedman to the core.
Eller kommer Klein att hävda att det är nyliberalism när staten pumpar in miljarder och åter miljarder i bankerna?
Gunnar
oktober 26, 2008 @ 4:20 e m
I Atlas Shrugged står allt man behöver veta? 😉
Mattias Svensson
oktober 26, 2008 @ 5:14 e m
Jo, det är den enda bok jag någonsin läst 😉
Luka
oktober 26, 2008 @ 5:47 e m
Du borde ta en titt på följande artikel på SvD:
Handelsbanken har
drabbats av hybris.
Sammanfattningsvis blir Handelsbanken kritiserad för att inte tycker de behöver statlig hjälp för att driva sitt företag. Vidare tycker artikelförfattaren att det är egoistiskt (negativt menat) av Handelsbanken att inte vilja betala för konkurrenters dåliga affärer.
Om man tror att Ayn Rand drog till med överdrivna karikatyrer i sina böcker kan man med artiklar som denna se att så var inte fallet. Jag funderade på att skriva på min blog om den artikeln, men ärligt sagt var jag för äcklad.
Med FRAs massavlyssning, utökad SÄPO-avlyssning, grova regleringar av marknaden osv kan man inte låta bli att tro att dagens makthavare har Sovjetunionen som sitt ideal.
jojjo
oktober 26, 2008 @ 6:05 e m
Jonas V/
Ja, det kommer hon.
Liam
oktober 26, 2008 @ 8:57 e m
Jonas: Naomi Klein kommer förmodligen, som många i vänstern redan gjort, hävda att det var nyliberalistisk marknadsekonomi som skapade den här krisen, och att det som nu händer är att den goda, underbara staten tvingas rädda de elaka nyliberala bankerna för att de stackars fattiga människorna som lurades av bankernas nyliberala girighet inte ska svälta. Sedan kommer hon föreslå en rad socialistiska regleringar som bankerna borde behöva lyda under, för att förhindra bankerna från att agera marknadsliberalt i framtiden.
balle
oktober 26, 2008 @ 9:45 e m
Jonas: Klein påstår att Bush & co har insett att de(=McCain) redan har förlorat valet och att istället för att låta Obama ”sprida välfärden” till de fattiga barnen, så passar Bush & co på att ge pengarna till bankerna/wall street innan Obama blir president….
kommunist skit………
ZEUS
oktober 26, 2008 @ 11:34 e m
BOSTON TEA PARTY!!! NUUUUUUUUUU!!!!!!!!!
Josef Dlouhy
oktober 27, 2008 @ 12:17 f m
Jag har läst alla Ayn Rands böcker och av någon anledning har jag hela tiden tänkt på Sverige.
Sill
oktober 27, 2008 @ 2:41 f m
Trevligt att du är tillbaka efter en tids metrobloggsinaktivitet (även om jag förstått att neobloggen varit mer uppdaterad..)
Men jag tror att Christina Stenbeck sa någonting i stil med att de (Millicom) aldrig hade kunnat verka på de marknader i tredje världen de nu är etablerade i ifall de följt svensk kod för bolagsstyrning på ett lokalt plan. Underförstått, personliga uppgörelser med lokala makthavare, ”avgiftsfinansierad myndighetsutövning = mutor”. Det är inte mutorna som är min poäng, utan att varje företag måste anpassa sig till de lokala förhållandena ifall man vill blomstra. Just nu ser det tyvärr ut som det gör i det politiska klimatet tvärs över blockgränser, nationsgränser och även Atlanter. Detta är spelreglerna som vi får förhålla oss till ett par år. Under tiden så får förstås alla vi med liberala värderingar göra det vi kan för att framföra vår ståndpunkt.
Anonym
oktober 27, 2008 @ 3:10 f m
Artikeln om handelsbankens ”hubris” gjorde mig alldeles matt. Herr journalist vet tygligen battre hur en bank ska drivas an de som har drivit den bank som klarat sig bast i denna kris. Efter Poirer Martinsons skamligt daliga artiklar trodde jag inte att jag skulle lasa nagot varre pa flera ar. Jag hade tydligen fel.
Mr Lovelace