”Svenska folket, som tidigare uppfattades som en grå massa av undersåtar, har nu sagt ifrån. Ordentligt. De valde att tänka själva och fatta ett eget beslut framför att lita till politiker eller lockas av valfläsk. Med hela 56-42 röstades förslaget ned om att bli en del av EU:s valutaunion och ta ytterligare steg mot maktkoncentration i Bryssel. Lydriket Sverige finns inte längre. Bara det är tillräckligt skäl att jubla.”

Så skrev jag några dagar efter folkomröstningen. En måhända något segerrusig analys. Men bara tre år senare hade Svenskt näringsliv upplevt ett gräsrotsuppror mot den pragmatiska linjen att samarbeta med regeringen Persson (en linje som låg bakom den misslyckade rekryteringen av Ebba Lindsö som vd och även bakom att lägga så mycket pengar på att åt Persson leverera ett ja till euron), bytt ledning och slagit in på en mer sakpolitisk och oppositionell linje (en bakgrund här om Gnosjöupproret), och Sverige bytt en socialdemokratisk regering mot en Alliansdito. I Europafrågor blev det dock Dagens Nyheter som fick sin vilja igenom: Inga fler folkomröstningar när folk röstar så här fel. Svenska folket har aldrig tillfrågats igen om att föra makt och befogenheter till Bryssel, inte ens vid införandet av en ny konstitution.

Men jag tror att många idag är glada att vi i alla fall inte införde euron. Inte minst efter att finanskrisen 2008 övergått i en skuldkris för många euroländer, inte sällan förvärrad av felaktiga räntenivåer före och efter krisen.

Jag minns hur som helst den 14 september med stort välbehag. Som jag skrev 2008 är det inte många politiska segrar man får uppleva som liberal i ett land som Sverige. Alltså passade jag på att fira rejält. Efter att ha delat ut valsedlar vid två vallokaler på Lidingö cyklade jag in till stan där jag såg två fotbollsmatcher (City-Aston villa 4-1 och Örebro-AIK 0-0) innan jag betade av Centerns valvaka i riksdagen, Medborgare mot EMU:s valvaka vid KTH, Miljöpartiets valvaka på Kungsgatan, nejkampanjens båt där vi dansade till sent och Ali Esbati drog upp en av våra aktivister ur plurret, Tre Remmare och slutligen ett (sedermera kritiserat) segerbad i Sergelfontänen.

Hoppas att alla som idag samlas för att fira tioårsjubiléet får uppleva något liknande. Jag kan tyvärr inte vara med.

 

Gjorde vi inga fel på nej-sidan då? Det gjorde vi förstås. Vi var glada amatörer, nördigt intresserade av sakfrågan, men inte alltid kommunikativt begåvade. Konflikterna kring vad som skulle stå i texten i den första broschyren höll sånär på att spränga hela Medborgare mot EMU. Dessutom var många av oss förlorare, vana att tillhöra en minoritet och kanske med en fallenhet att välja fel strider. Eurofrågan var ju för de flesta av oss på den borgerliga kanten just en sådan, åtminstone karriärmässigt. Men det fanns andra. Idén att i några dagar efter Centerns Hitler-debacle i Almedalen lägga upp ett omfattande och underbyggt försvar för att det gick att dra paralleller mellan Hitlers styre och EMU-projektet var en sådan. Jag hann precis tillbaka från Visby för att avstyra den tanken.

Och jag vågar först nu avslöja ett fel inom Medborgare mot EMU som hade kunnat bli riktigt avgörande. Det publicerades nämligen i den valtidning som vi skickade ut till 1 350 000 hushåll. Här ställs tillväxten i Sverige mot tillväxten i EMU-området och sägs vara 2,4 i Sverige men 0,1 i euroområdet mätt i BNP på årsbasis, vilket blev ett mycket pedagogiskt diagram i tidningen. Så mycket skiljde dock inte tillväxten mellan områdena, siffran var något slags kvartalsindex för att på så vis verka ännu bättre.

Ekonomin var en av de absolut viktigaste frågorna för dem som röstade nej, och Medborgare mot EMU hade (med rätta) hög trovärdighet i denna fråga. Hade detta sakfel upptäckts i vårt mest spridda valmaterial som inte hade hunnit eller kunnat korrigeras innan själva omröstningen så hade det blivit svårt att hantera, även om det förstås kunnat påpekas att tillväxten trots allt var högre i Sverige än i euroområdet om än inte så mycket högre.

Jag har inte hunnit gå tillbaka och kolla upp siffrorna, så det här är en minnesbild. Då, 2003, fick jag det klart för mig i ett så sent skede att det bara var att hålla andan och hoppas att ingen på motståndarsidan skulle upptäcka det. Nu är det kanske dags att andas ut.

Något av det roligaste i kampanjen var när vi på Medborgare mot EMU fick nys om en konferens i Venedig 2001 där sju (först trodde vi alla åtta var pristagare, men Giorgio La Malfa var ordförande för finansutskottet i Italiens parlament) ekonomipristagare diskuterade euron. Alla utom Robert Mundell, som hjälpt till att skapa konstruktionen, var kritiska: 6-1 i Nobelpristagare! Vi var dock organisationsmässigt i en uppstartsfas, jag hade feber dagarna innan och mediebearbetningen blev därefter. Presentationen i riksdagshuset lockade inte så värst många journalister.

Återigen kom ja-kampanjen till vår hjälp. De kontaktade en av de amerikanska pristagarna, som uppmanade svenskarna att rösta ja till euron. Dock inte av ekonomiska skäl, utan för att det skulle motverka USA:s krig i Irak. Det var en dröm att kommentera den omsvängningen i Dagens Industri, dels med att de ekonomiska argumenten mot kvarstod, och att generöst kunna medge att ”Då står det väl 5-2 då”.

DVD-skivor med diskussionen var populära att dela ut bland våra aktivister, och vi tryckte även presentationer med utdrag från diskussionen som den nedan. Hur många som faktiskt såg den över timslånga redigerade diskussionen eller läste de längre resonemangen ska jag låta vara osagt (jag gjorde det bara översiktligt). Men ekonomipristagarnas ställningstagande blev med tiden ett tungt slagträ i debatten. Nedan återges de översatta citaten från diskussionen som jag hade i ett dokument.

 

Inledning. 3

(L1) Milton Friedman 1. 4

(L2) Lawrence Klein 1. 4

(L3) Daniel McFadden 1. 5

(L4) James Mirrless 1. 5

(L5) Robert Mundell 1. 6

(L6) Robert Solow 1. 7

(L7) Giorgio La Malfa 1. 7

(L8) Myron Scholes 1. 8

(L9) Milton Friedman 2. 9

(L10) Robert Mundell 2. 9

(L11) Rober Merton 1. 10

(L12) Robert Solow 2. 10

(L13) Robert Mundell 3. 11

(L14) Robert Solow 3. 11

(L15) Giorgio La Malfa 2. 11

 

Inledning

I samband med Nobel-prisets 100-årsjubileum år 2001 samlas ett antal tidigare pristagare i ekonomi i Venedig för att delta i ett seminarium anordnat av The Giorgio Cini Foundation –  www.cini.it – för att diskutera aktuella frågor, däribland EMU.

Genom vänligt tillmötesgående från Cini Foundation har vi fått deras medgivande att återge delar av den videoupptagning som gjordes vid förhandlingarna.

Vi har kortat ned de ursprungliga banden från ca. 2 timmar och 50 minuter till ca. 68 minuter. Det nya bandet består av tre delar. Första har vi nyckelkommentarer av tre av de mest kända ekonomerna på området, Milton Friedman, Robert Mundell och Robert Solow. Därefter återger vi kommentarer från alla nobelpristagare som var med vid konferensen där vi försöker fånga de huvudsakliga invändningarna mot EMU (utom för Mundell som är för EMU). Slutligen finns långa stycken av diskussionen återgivna för att ge er grepp om sammanhang och resonemang bakom pristagarnas ställningstagande. Dessa långa stycken finns översatta i detta häfte.

Deltagarna i EMU-diskussionen var, utöver ekonomipristagare, två; den ene Giorgio La Malfa, Chairman of the Finance Committee of the Italian Parliament, och Mario Boldassarri, Vice-Ministro, Ministero dell’Economía e Fìnanze. Den senares inlägg var nästan helt på italienska varför vi har fått avstå från att försöka återge det.

Korrigering:

I början av filmen anges ett felaktigt årtal för konferensen. Rätt årtal är 2001.

 

Längre klipp (del 3 av 3)

(L1) Milton Friedman 1

För en ekonom och historiker är euron är ett mycket intressant ämne. Det är nämligen en monetär konstruktion som saknar motstycke i historien. Många gånger tidigare har olika länder använt pengar baserade på samma guldmyntfot. Länderna satte värdet på sin egen valuta uttryckt i guld, men varje land behöll rätten att lämna guldmyntfoten eller förändra värdet på sin valuta i förhållande till guldet. Situationen med euron är en helt annan. Vi har en centralbank utan koppling till en enda politisk enhet, men som gör anspråk på att driva ett monetärt system för elva olika länder. Vart och ett av dessa länder har kastat bort nyckeln. De har ingen möjlighet att lämna samarbetet. Från den 1 januari finns inga franc, mark etc, bara euro. Att återställa situationen är ett betydande arbete.

Det blir svårt att förutsäga hur den nya situationen kommer att fungera, men den medför vissa klara ekonomiska fördelar. Den förenklar för affärsmän, konsumenter och resenärer och alla andra som kan röra sig över gränser utan att behöva växla mellan olika valutor. Å andra sidan uppstår problem. Vart och ett av de elva länderna har väldigt olika system och influeras på olika sätt utifrån. Vad som är lämplig valutapolitik för ett land kan vara fel för ett annat land. Asymmetriska chocker påverkar de olika länderna. Med flera valutor kunde växelkursen justeras för ett enskilt land. Irland, som expanderar snabbt, gynnas då av en stärkt växelkurs. Med euron får Irland sitt handelsbalansöverskott i form av euro, dvs. pappersbitar.

Frågan är hur det kan gå så bra i USA med 50 småstater och en enda valuta. Den mest refererade artikeln på detta område är Bob Mundells artikel om kraven för en monetär union. Medan Bob anses vara eurons fader uppfyller inte euron något av de kraven som ställs upp i artikeln. Men det får Bob reda ut själv. Själv har jag genomgående haft fel angående euron. Jag trodde aldrig att den skulle bli till. Jag ansåg att den inte var i de enskilda ländernas intresse och att de aldrig skulle nå en överenskommelse. Eftersom jag hade fel är jag lite tveksam till att försöka förutsäga eurons framtid, men problemen jag såg tidigare finns kvar.

Alla är överens om att euron inte infördes av ekonomiska utan av politiska skäl. Syftet var att knyta samman länderna så att Tyskland inte återigen kunde äventyra freden i Europa. Detta var Mitterands och Kohls syfte. Om euron fungerar uppnås det syftet. När ekonomiska konstruktioner har politiska syften är det dock osäkert om de är ekonomiskt sunda. De problem jag såg tidigare är fortfarande verkliga, och med tiden kan det uppstå konflikter mellan ländernas behov och målsättningar. Det skapar politiska svårigheter. ECB är en multinationell skapelse med representanter från elva olika länder. De kommer inte alltid vara överens. Då och då kommer detta att skapa betydande politiska svårigheter.

Jag hoppas att jag har fel. Det vore bra för Europa och för världen om euron fungerar bra och blir framgångsrik. Bara med tiden kan vi veta om så blir fallet.

(L2) Lawrence Klein 1

Vi kan resa från plats till plats utan några besvär med att växla mellan valutor. Jag tror däremot att förespråkarna av euron och en gemensam centralbank kan ha drivit upp förväntningar på att detta ska göra ekonomiska underverk för Europa. Själv tvivlar jag på det. I USA är vissa stater mer framgångsrika än andra. Stater har olika konjunkturcykler. I mitt tycke har inte just detta fått USA att fungera bättre.

Varför har somliga länder tvekat? Varför sa Danmark nej? Varför tvekar Storbritannien? Vi kan se att Storbritannien har gjort mycket väl ifrån sig sedan 1992, när de drog sig ur växelkurssamarbetet, som var en mildare form av enhetlighet. Om de har lyckats så pass bra med sin egen politik, varför skulle de ge sig in i ett system som erbjuder mindre frihet? Det är huvudpoängen från ett ekonomiskt perspektiv.

Justeringar av valutakurser, liksom justeringar av priser, räntor och löner, erbjuder en möjlighet att justera obalanser i ekonomin och att skapa jämvikt på marknader. Vad som händer i det här fallet är att länderna avsäger sig en del av sin frihet. Är det bra eller inte? Uppenbarligen finns tvivel. Utöver att man avsäger sig möjligheten att balansera marknader finns det ytterligare ett problem, länderna måste komma överens om unionens penningpolitik. Den huvudsakliga bördan hamnar dessutom på finanspolitiken.

En oroande faktor i byggandet av den gemensamma centralbanken och valutan är att de europeiska nationerna under uppbyggnadsfasen valde en mycket återhållsam linje. USA valde en aggressiv, tillväxtvänlig linje. Vi eliminerade vårt budgetunderskott och uppnådde Maastrichtavtalets krav, trots att vi inte är bundna av det, genom att välja en kraftfull expansionslinje.

[Euron introducerades till] ett väldigt högt värde gentemot dollarn. Misstag kan begås och här rör det sig inte om ett litet misstag begånget av ett enskilt land. Det är ett misstag begånget av flera länder. Euron har inte visat någon större styrka gentemot dollarn. Troligen stärks den, men jag tvivlar på att den når ett värde av 1,2 – 1,25 dollar, vilket var den ursprungliga tanken.

(L3) Daniel McFadden 1

Världsekonomin utsätts för reella chocker, som hanteras av växelkurssystemet. Om marknader var fullständiga[1] – så som de kan vara i teorin – spelar det ingen roll hur valutaområden organiseras; I annat fall fungerar pengar som en ”money veil”.[2] Det finns anledning att misstänka att fullständiga marknader inte finns. Det kan uppstå problem som gör att marknaden faller sönder[3]; T.ex. i mitt specialområde – beslutsteori och ekonomiskt beteende – har vi funnit att människor utsatts för ”money illusion”[4], har ”risk aversion”[5], har ”loss aversion”[6] och ägnar sig åt ”mental bookkeeping”.[7]  Detta betyder att det spelar roll vilken utgångspunkt vi har för riskbedömning. Människor skyddar sig genom att använda tumregler, och de reglerna kan få marknader att falla sönder. Utan att föreslå någon medicin vill jag försäkra mig om att riskhantering tas upp i diskussionen om valutaområden.

En sista kommentar: När man har ett gemensamt valutaområde neutraliseras chocker genom att reala produktionsfaktorer sätts i rörelse. West Virginia och Kalifornien, som tillhör samma valutaområde, löser sina problem genom att arbetslösa gruvarbetare från West Virginia flyttar och hittar jobb i Kalifornien.

Jag har en fråga till den övriga panelen. [Om man][8] formar en valutaunion, till exempel i Europa, där arbetskraften inte är lika lättrörlig, kommer då detta att fungera?

(L4) James Mirrless 1

Valutamarknader verkar vara något som världen inte behöver. [Det är svårt att se betydelsen av att introducera onödiga marknader.] De är självklart bara överflödiga och onödiga om priserna inom ekonomierna är helt rörliga. Om så vore fallet skulle växelkurserna inte spela någon roll. Priserna skulle helt enkelt justeras inom länderna. Penningpolitiken tillför dock ytterligare en dimension då den är ett verktyg för länder med sina egna valutor. Den mest uppenbara poängen med detta är att priser inom en ekonomi i verkligheten inte är särskilt rörliga, annat än på lång sikt. I Argentina sjunker exempelvis priserna, men troligen inte snabbt nog.

Det är ett skäligt antagande att det var en devalvering som efterfrågades, men Argentina hade gått långt i riktning mot att knyta peson och göra den till ett substitut för dollarn. Kan liknande problem uppstå i Europa? Absolut. Sammanslagning av valutor tycks medföra en förlust.

Samtidigt finns tydliga fördelar. Banker tycks tjäna mycket på transaktionerna mellan valutor. De tjänar inte motsvarande mängder pengar på transaktioner med bara en valuta. Jag tror det här i praktiken är en kartellbildning och att en gemensam valuta skulle kunna göra mycket för att minska denna ineffektivitet. Detta är den stora praktiska nyttan – att i framtiden kunna resa runt i Europa med bara euro i fickan. Det vore trevligt.

Av alla dagar jag tänkt på problemen kring euron, finns dagar då jag är för och dagar då jag är mot. För det mesta kommer jag fram till att kostnaderna och fördelarna väger väldigt jämnt, även om både kostnader och fördelar är osäkra. Det tycks inte särskilt troligt att jag ändrar mig i det avseendet. Inom många ekonomiska frågor kan man vara osäker, men jag tycker att jag ska erkänna min osäkerhet i det här fallet. Jag slås dock av hur underlig den europeiska penningpolitiken är. Myndigheten [ECB] som organiserats för att bedriva penningpolitik har regler som säger att inflation är det enda som ska beaktas, vilket är ett överdrivet snävt perspektiv. Det är också tänkt att – åtminstone om reglerna tolkas formellt – myndigheten ska undvika inflation och snabba prisstegringar men överhuvudtaget inte bry sig om möjligheten till deflation. Givet osäkerheterna, ger detta systemet en klar tendens till höga räntor.

Det är inte en nödvändig egenskap hos en gemensam valuta att reglerna för hur valutapolitiken bedrivs är… idiotiska är kanske att gå för långt, men de tenderar vara en aning egendomliga. Det är helt klart ett problem.

I framtida planer för att utvidga eller skapa nya valutor måste metoderna för hur penningpolitiken skall bedrivas få ordentlig uppmärksamhet.

(L5) Robert Mundell 1

Det finns argument både för att optimala valutaområden ska vara stora och för att de ska vara små. I min artikel utgick jag från ett argument för flytande växelkurser och devalvering, vilket baseras på en Keynesiansk ”money illusion”. Argumentet går ut på reallönerna kan sänkas genom en förändrad växelkurs, men inte genom nominella lönesänkningar. I min artikel godtog jag inte det resonemanget. Om vi antar att resonemanget är korrekt, frågade jag mig, vad är då ett optimalt valutaområde? Jag analyserade detta i termer av arbetskraftsmigrationszoner.

I andra delen av artikeln sa jag; Vi har talat om argumenten för att göra ett valutaområde litet, men inte om argumenten för att göra ett valutaområde stort, som skalfördelar och andra faktorer. Detta gav upphov till nästa del av resonemanget. Jag upplevde ingen konflikt mellan min entusiasm för euron och för det här. Jag tror euron blir lika viktig för Europa som en gemensam valuta var för USA 1792. När USA:s 13 kolonier införde en gemensam valuta hade de både politiska och ekonomiska skäl. Troligen måste man ha både politiska och ekonomiska ambitioner för att nå framgång. Något som saknas i diskussionen är asymmetrin i en värld med länder av olika storlek. Här är resonemanget om skalfördelar väsentligt. USA:s ekonomi står idag för 25 procent av all produktion i världen. Andra länder står för en liten del av en procent av världens produktion. Valutan i ett land som USA täcker en enorm yta med frihandel. Den gemensamma valutan ger upphov till enorma mängder transaktioner mellan staterna. Minst tre gånger så mycket handel äger rum med en gemensam valuta. I små länder som Tonga, Luxemburg eller Andorra är det svårt att uppnå skalfördelar. Andorra löser detta genom att använda franc eller peseta. Luxemburg ingår sedan 1920-talet i en monetär union med Belgien, som sköter penningpolitiken.

De flesta amerikaner förstår inte behovet av att ha mer än en valuta med flytande växelkurs. De bor i ett valutaområde som står för 25 procent av världens produktion. För att uppnå USA:s effektivitet måste Europa röra sig i den riktningen. Europa gjorde vinster redan innan de införde de nya pengarna. De har jämförbara priser. Valutaspekulationen genom kapitalrörelser har eliminerats. Sedan växelkurserna låstes kan spekulanter inte tjäna ett öre på den europeiska marknaden.

Vi har komplicerade finansiella system för att reducera osäkerhet. Europa har reducerat osäkerheten i växelkurserna med hjälp av enklast möjliga mekanism. De enorma transaktionerna som följer med hedgefonderna behövs inte när de nationella valutorna elimineras.

Varje europé kommer nu att ha den valuta som täcker världens näst största handelsblock. Varje europeiskt land har en bättre penningpolitik än tidigare. Jag behöver inte ens nämna att detta gäller i Italien, Portugal, Spanien eller Grekland. Men även Tyskland, som haft Europas bästa valuta, har en bättre penningpolitik än innan. Tidigare var marken en investeringsvaluta som tenderade att övervärderas, vilket skapade problem. Med den globala stagnationen har eurons sjunkande kurs hållit uppe tillväxten på en högre nivå än vad som hade varit fallet om den behållit sin ursprungliga växelkurs på $ 1.18. Varje europeiskt företag har nu en kapitalmarknad av kontinental storlek.

Lönetrycket minskar också. Tidigare kunde facket i europeiska småländer ställa lönekrav. Om detta medförde arbetslöshet kunde centralbanken öka penningmängden för att minska valutans värde och urholka reallönerna. Nu har den processen eliminerats, vilket reducerat inflationsförväntningarna.

(L6) Robert Solow 1

Vi experimenterar med ett gemensamt finansiellt system inom ett område utan gemensam regering. Det finansiella systemet kommer till slut att sträcka sig över hela Europa, men det finns ingen europeisk regering med befogenheter över resurser.

Med ett gemensamt finansiellt system, hur kommer tillsynen av bankerna att ske? Under en oöverskådlig framtid kommer troligen banktillsynen att fortsätta nationellt. Banker kommer framför allt att regleras av nationella lagstiftare. Detta av två skäl: Närhelst regler formuleras anpassar sig de reglerade institutionerna. De reagerar på sätt som lagstiftaren inte kan förutsäga, vilket resulterar i att det reglerande organet i sin tur måste anpassa sig till hur den reglerade branschen agerat. Att skriva en reglering är som att försöka skriva ett komplett kontrakt som hanterar varje oförutsedd händelse. Det är omöjligt.

Det finns alltså ett samspel. Regleringar skapas. Bankväsendet svarar med finansiell ingenjörskonst och lagstiftaren tvingas reagera, vilket är svårt utan en regering som är i stånd till detta. Ett konstitutionellt regelverk för hela euroområdet och en kommitté i Bryssel som snabbt försöker anpassa sig till hur branschen agerar skulle skapa betydande besvär. Ännu viktigare är att genom historien har det vid vissa tillfällen funnits ett behov av att tillföra resurser till ett bankväsende i svårigheter. Det kan behövas även i framtiden, och resurserna kommer i så fall från statskassan.

Det finns ingen EU-regering med en statskassa som räcker för detta. Om banker vid vissa tillfällen behöver pengar ur statskassan kommer länderna i fråga inte vara villiga att tillämpa banktillsynen utanför sin egen jurisdiktion.

Om banktillsynen varar i ett antal år, medan systemet utvecklas i händerna på enskilda länder, uppstår ett mycket svårt informationsproblem. Banker och andra finansiella institutioner i Europa kommer att verka över nationsgränser. Detta är innebörden av ett gemensamt finansiellt system. Anta att en bank hemmahörande i land A verkar i land B, C, D etc. Anta att den reglerande makten i land A finner att denna stora bank är i svårigheter. Det finns tveksamheter i bokslutet. I princip ska de dela informationen med land B, C, D etc., som också har ett intresse av informationen eftersom banken verkar i dessa länder. Om banken är på gränsen till konkurs behöver medborgare i B, C, D etc. veta detta. Kommer den reglerande makten i land A att fritt dela informationen med andra länder? Jag vet inte, men jag tar det inte för givet. Det är kanske inte i land A:s intresse att kunskap om bankens instabila tillstånd cirkulerar i vidare kretsar om information kan hållas hemlig.

Ett annat problem som uppstår när det finansiella systemet sträcker sig bortom enskilda regeringars räckvidd är att det inte finns någon ”lender of last resort”. I USA finns en ”lender of last resort”, nämligen Federal Reserve. På senare år har Federal Reserve fyllt den funktionen på ett mycket bra sätt. Men i det storeuropeiska finansiella systemet, vem är ”lender of last resort”? Så vitt jag vet organiserades inte ECB med den funktionen i åtanke. Speciellt med tanke på att behovet av en ”lender of last resort” kan  uppstå plötsligt i något eller några EMU-länder. [sic!]

(L7) Giorgio La Malfa 1

Jag ska kortfattat ställa några frågor. Det råder inga tvivel om att Europa har tagit ett enormt betydelsefullt steg genom beslutet om att övergå till euron. Som professor Friedman sa är det framför allt ett politiskt beslut vars ekonomiska följder är oklara och kanske inte ordentligt genomtänkta. Vad som alltid slår mig är att ingen betydande ekonom, med undantag av professor Mundell, är övertygad om att euron är en bra idé.

Också den här morgonen har vi en distingerad panel som i till större delen tvivlar på eurons framtidsutsikter. Jag vill ställa några frågor för att utnyttja möjligheterna med att samla ekonomins mest lysande intellekt några dagar före eurons introduktion för att diskutera dess utsikter och problem. Det finns två grundläggande invändningar mot euron som jag vill lägga fram.

Den första invändningen restes av bland annat Martin Feldstein för några år sedan. Är euroområdet ett optimalt valutaområde och därmed ett område inom vilket en gemensam valuta är användbar?

Den frågan vill jag upprepa, men jag har också följande fråga: Kommer existensen av en gemensam valuta att leda till ett sådant förändrat beteende hos institutioner och ekonomiska aktörer att, vad som nu inte är ett optimalt valutaområde, omvandlas till ett optimalt valutaområde som mer liknar USA?

Genom att övergå till euron innan de ekonomiska villkoren är helt uppfyllda, tar då Europa ett modigt steg som ger upphov till en positiv reaktion, eller skapar vi en klyfta mellan vad vi har och vad som krävs?

Min andra fråga är mer politisk. När vi diskuterade EMU för 10-12 år sedan talade Storbritanniens finansminister Nigel Lawson i London och sa då att en ekonomisk och monetär union implicerar en europeisk regering och en politisk union; Europas Förenta Stater. Han hävdade dock att detta inte var på agendan inom en överblickbar framtid. Eftersom den politiska unionen inte fanns med på dagordningen vore det, menade han, överilat och olämpligt att ingå en monetär union och han ansåg därmed att han ”dödat” frågan om EMU-medlemskap för England.

Nu när vi ska ha en monetär union är frågan om existensen av en politisk union är ett nödvändigt villkor för en framgångsrik euro? Åsikterna vid det här bordet kan variera i viss utsträckning. Professor Issing som är Tysklands representant i ECB:s styrelse har upprepat att en europeisk centralbank utan en europeisk regering är ett villkor för framgång. Detta i linje med Hayeks uppfattning om att centralbanker måste vara oberoende. Ju mindre politisk inblandning desto bättre blir utfallet. Behöver vi en regering till följd av den monetära unionen eller är det bättre att vara utan en sådan?

Om vi behöver en regering, och inte har någon, sätter då eurons existens sådan press på Europas politiska institutioner att det producerar en kraft som verkar för en politisk union? Dessa är mina frågor.

Slutligen, om den här frågan hade ställts till mig för 20 år sedan hade jag varit övertygad om att en europeisk politisk union var genomförbar och trolig. Men det var strax efter andra världskriget, när Sovjetunionens närvaro övertygade européerna om behovet av att samarbeta för att göra Europa försvarbart. Idag ser en europeisk politisk federation inte ut att vara möjlig.

(L8) Myron Scholes 1

Som jag ser det tjänade [övriga] Europa på Tyskands politik att omfördela [resurser] till [de] andra länderna. Tysklands ränta var mycket lägre än räntan i andra länder. Av bland annat politiska skäl var Tyskland villigt att hjälpa Italien och andra länder genom att låta sin kreditvärdighet backa upp alla andra i EU, speciellt i euro-zonen. Det sker en överföring av resurser som gynnar alla länder utom Tyskland. Genomsnittsräntan är fortfarande detsamma. Tysklands ränta ökade något och de andra ländernas ränta minskade ordentligt, givet de relativa proportionerna mellan Tyskland och de övriga euro-länderna.

I framtiden, kommer omfördelningen av resurser att fortsätta? Är rikare länder villiga att stödja Europas övriga länder. Som ett resultat av oro för detta finns nu krav på att länderna ska stabilisera sina skulder. Vad denna brist på flexibilitet kan kosta stora länder som Frankrike och Italien får vi se i framtiden. Bristen på flexibilitet beror på skuldpolicyn i fördragen.

…

[chock som det skapade att för att försöka eliminera många av de ”idiosynkratiska” reglerna och restriktionerna inom länder.] Man har haft en oerhörd frihet att skaffa sig nya regler för sammanslagningar, uppköp och mer effektiva kombinationer av företag som fram till euron tycktes vara [”stimy”?] på grund av att de individuella nationella reglerna var så svåra att förändra. Jag tror det är därför dynamiska tillägg till reglerna tillåtits och, som ett resultat av detta, mer effektiva kombinationer inom det europeiska samhället.  Å andra sidan tror jag att Brysseleffekten är mycket skadlig på så sätt att lagstiftarna i Bryssel hittar på mängder av nya regler. De anordnar även mängder av middagar där de försöker tänka ut nya sätt att reglera den nya ekonomin. Ett resultat av detta är att euron i viss utsträckning skadats, på grund av att det inte investeras förrän de långsiktiga reglerna är fastslagna. Oavsett hur dåliga man tycker att reglerna är i USA är det en fördel att de åtminstone är kända.

Till dess man har ett säkert reglerverk som folk förstår är det svårt att binda sig genom långsiktiga investeringsbeslut.[9]

[MIT och Chicago humor…]

(L9) Milton Friedman 2

En poäng som jag skulle gjort i min introduktion handlar om det politiska spelet kring euron. Det är fascinerande – och också oroande – att en elit tvingade euron på Europas länder. Euron valdes inte av folket. Två folkomröstningar hölls. En i Danmark som gick emot euron och en i Frankrike, som med hjälp av provinserna utanför fastlandet gick igenom med liten marginal.

Därefter ville inte de politiska ledarna ge sina folk en chans att säga huruvida de ville ha euron. Med folkomröstningar skulle euron med säkerhet röstats ner av tyskarna och troligen av flera andra länder. Nu blev det inga folkomröstningar, så vi har fått en betydande ekonomisk och konstitutionell förändring påtvingad av en elit. Är detta ett bra omen för eurons framtida stöd från de politiska institutionerna?

(L10) Robert Mundell 2

Efter att ha svarat på det: nej det är inget optimalt valutaområde; kommer vi till frågan kommer det gemensamma valutan tvinga Europa att bli ett optimalt valutaområde? I strikt mening kommer Europa aldrig att ha perfekt rörlighet för kapital, så som det definieras i ekonomiska modeller. Det är alltid en fråga om grader. Kommer institutionerna att jobba i rätt riktning vad det gäller kapitalets rörlighet? Återigen, inte alltid. Vissa kommer att göra det men andra är kontraproduktiva eftersom det europeiska styret i Bryssel kanaliserar pengar. Om en region drabbas av en asymmetrisk chock – låt oss säga i Galicia, Spanien – som leder till arbetslöshet så kommer Galicia att prioriteras som en fattig region och Bryssel kanaliserar pengar till Galicia så att människorna där slipper flytta. Folk vill inte ha perfekt rörlighet och den preferensen tillfredsställs av institutionerna i Bryssel. I en annan viktig mening för en fungerande ekonomi kommer Europa att utveckla institutioner som är absolut nödvändiga internt: Friare arbetsmarknad etc.

Jag tror att Europa tvingats göra det här i vilket fall som helst. Om man ser tillbaka 10-15 år så översteg arbetslösheten 10-12 procent i stora europeiska länder som Italien, Tyskland och Frankrike. Om man ser tillbaka på 1950- och 1960-talets Europa var arbetslösheten 2-4 procent, eftersom de nuvarande [välfärds]systemen inte utvecklats. För att få en mer effektiv ekonomi tror jag att Europa måste återgå till tidigare system. De kommer tvingas göra det, inte bara på grund av den nya valutan utan också för att det är i de europeiska ländernas intresse.

Är en politisk union nödvändig, möjlig eller önskvärd? Jag vet inte om en politisk union är möjlig. Det beror på om folk är beredd att rösta för en sådan. Tysklands utrikesminister Fischer har föreslagit ett bestämt steg i riktning mot en politisk union. Frankrike har inledningsvis avvisat förslaget, men ett viktigt steg mot en politisk union måste ske i samband med att nya länderna träder in. Det kan vara möjligt att behålla vetorätten med 15 länder även om det är svårt. Med 28 länder i samarbetet skulle vetorätt för varje land blockera all utveckling i riktning mot en politisk union. Det behövs ett politiskt system med någon typ av majoritetsbeslut som tar tillvara såväl stora som små länders intressen. Detta steg är brådskande och måste i vilket fall som helst tas före 2004.

Det här måste även gälla den europeiska centralbankens konstitution. Vi kan inte ha ett styrande organ bestående av 30 personer som sammanträder varannan vecka och fattar beslut om penningpolitiken. Någon typ av delegation krävs inom centralbanken.

Giorgio trodde politiskt samarbete var möjligt inom utrikespolitiken och eventuellt försvarspolitiken. Jag ser i så fall inte varför det skulle vara svårare att skapa de institutioner som krävs för att det monetära systemet ska fungera.

Angående Bob Solows kommentar om svårigheterna kring bland annat ”lender of last resort”: Jag önskar att dessa var Europas enda problem för de är relativt lätta att lösa. För närvarande finns det i euroområdet tolv banksystem med olika regler. För att det ska fungera bättre krävs en rörelse mot mer enhetliga bankregler. Detta ser jag dock inte som ett stort eller svårt steg. Lagstiftare i olika länder kan här antas samarbeta lika bra som FBI och CIA gör i USA.[10]

(L11) Rober Merton 1

Jag har några klargörande frågor i anslutning till redovisningen. Precis som man kan ha ”money illusion” kan man ha ”deficit illusion”, en fråga som jag tror är större än den bedöms vara. Den är inte heller exogen. När du tvingar fram andra direktiv är felaktigheterna inte slumpmässiga.

Jag har en politisk fråga som relaterar till Solows kommentar om ”lender of last resort”. Vad händer om ett av de 14 länderna som inte kan devalvera bestämmer sig för att inte betala sina skulder? Frågan är om det finns länder som är för stora för att misslyckas (too-big-to-fail) i betydelsen att de övriga tvingas lösa ut landet? Finns länder som är små för att misslyckas i betydelsen att ett litet land inte tillåts orsaka splittringar? Jag skulle vilja veta hur de ansvariga avser att förhålla sig i en sådan situation. Det har betydelse för hur verksamheten ska bedömas. Jag ser inga lärdomar från USA. När staden New York hamnade i svårigheter för 25 år sedan var det oklart om regeringen skulle lösa ut dem.

Min tredje fråga handlar om pensioners flyttbarhet. Vi har talat om arbetskraftens rörlighet. Om pensionerna inte är flyttbara och finansierade ser jag inte hur arbetskraften kan vara rörlig i större omfattning.

(L12) Robert Solow 2

Jag skulle vilja lägga några meningar till Bob Mertons kommentar.[11] Hans anmärkning om pensionernas flyttbarhet har större räckvidd än man kan tro. Under rådande omständigheter har vi avskaffat möjligheterna till nationell räntepolitik i Europa. Anpassning till chocker eller normala svängningar kan inte ske med penningpolitik eller devalvering. För tillfället tycks stabiliseringskriterierna i Maastrichtfördraget lämna lite utrymme för nationell finanspolitik.

Vad som då återstår i klassisk ekonomisk teori för att hantera cykler och långsiktiga chocker är flexibla löner. Vi kan säga att arbetsmarknaden måste reformeras så att löneflexibilitet skapas, men historien talar emot att detta kan göras enkelt. I anknytning till Bob Mertons påpekande om att rörligheten är låg hos arbetskraften i Europa utan flyttbara pensioner, som i sin tur är svåra att konstruera i nuläget. Det existerar alltså ett antal betydande svårigheter som den nuvarande konjunkturcykeln visar.

Milton nämnde i början att han inte tror euron är i hamn ännu. Fortfarande kan olikheterna i de europeiska ekonomierna orsaka svårigheter. Eftersom de inte alltid rör sig synkroniserat kan den räntepolitik som krävs i ett land ibland skilja sig från den som krävs i ett annat land.

En fråga utifrån Giorgio La Malfas kommentar är om nya ekonomisk-politiska institutioner kan uppstå till följd av svårigheter inom den monetära unionen. Anta att något av de större länderna hotar med att lämna EU för att det känner sig missgynnat av den gemensamma penningpolitiken. Eller anta att det finns ett hot om betalningsinställelser, kan då instinkten att bevara den monetära unionen leda till eftergifter till förmån för en utveckling mot nya ekonomisk-politiska institutioner?

Ytterligare en kommentar: Möjligheten av att EU, och kanske senare EMU, utvidgas österut skärper frågan om banktillsynen. Då överväger man att inkludera länder som saknar en tradition av banktillsyn. Den allmänna uppfattningen där om vad en bank bör tillåtas göra motsvarar inte övriga Europas uppfattning om vad som är acceptabelt. Efter utvidgningen; kan man föreställa sig hur ett ECB-möte med 28 röstberättigade medlemmar skulle gestalta sig?

(L13) Robert Mundell

Jag tycker inte problemen verkar vara olösbara. Se på framstegen – när problem uppstår, och det blir kris i länderna, sätter de sig ner tillsammans och det slutar med att de löser problemet. Det stora steg som togs i och med toppkonferensen i Nice öppnade EU för de central- och östeuropeiska länderna, vilket i sin tur att ställa Europa inför nya enorma problem. Det är dock problem att lösa och som i princip kan lösas. Problemen är en marschordning för framtiden som de Europeiska ledarna får sitta ned och ta itu med. På lång sikt tror jag inte att problemen förvärras av den disciplin som den gemensamma valutan påtvingar.

(L14) Robert Solow 3

Det där vill jag svara på. Jag tror att mycket av det som Bob Mundell just sa stämmer, men det är omåttligt optimistiskt att säga att problemet med arbetsmarknadens flexibilitet [bara] existerade före euron – klart att det gjorde – och det löstes inte. Att det i princip är ett lösbart problem håller jag med om, men antalet i princip lösbara sociala problem som de facto inte lösts är väldigt stort. Jag har ingen aning om huruvida någon på Nobelprisets 200-årsdag kommer att sitta här och gratulera Europa och resten världen för att ha lösta alla dessa i princip lösbara problem.

Bob har helt rätt i att den gemensamma valutan inte är problemens källa, men den gemensamma valutan avlägsnar några, kanske inte attraktiva men i alla fall tillgängliga, sätt för länderna att hantera problemen. Den gemensamma valutan skulle eventuellt kunna tvinga regeringar och samhällen att ta itu med arbetsmarknadsproblemet, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på utfallet. Bob är lite mer optimistisk än jag om att det faller ut väl inom en nära framtid. I princip tror jag att problemen fanns före euron och att de kan lösas, men detta är långt ifrån att tro att problemen kan lösas enkelt.

 

(L15) Giorgio La Malfa 2

Jag vill ge följande kommentar: På grund av våra länders historia av inflation och underskott har EMU en tendens till deflation, vilket även fortsättningsvis kommer att vara en egenskap hos euron. Om det blir problem med att betala den statsskuld som Italien kommer att skapa, kommer Tyskland då att vara tvingat att lösa ut Italien? Allt detta har skapat en situation i vilken allt fokus ligger på inflationen. Så längre vi rättar till problemen med rörlighet etc, som är lätta att se men svåra att göra något åt, kanske euron kan göra bra ifrån sig. Men om vi behöver en finanspolitik av det slag ni nu har i USA, så kan vi inte skapa en sådan i Europa. Det är denna tendens hos euron som oroar mig mest.

 

Det är fler som lägger upp texter från eurofolkomröstningen 2003. Tony Johansson, då på socialdemokrater mot EMU, har lagt upp en text han skrev med Sören Wibe om Socialdemokraternas nejkampanj, Så vanns rosornas krig om euron. Den publicerades i samma antologi (Folkets nej – elitens ja Dahlsson/Johansson) där jag och Margit Gennser skrev om Medborgare mot EMU och den borgerliga nej-kampanjen. En text jag publicerat här.

En sak jag minns av Tony är hans reaktion dagen efter palavern med Hitler i Almedalen och den ohyggligt klantiga hanteringen av detta. Tony skrattade rått, skakade på huvudet och sade på sin spydiga skånska: ”Borgare”. Behöver jag säga att jag, trots våra meningsskiljaktigheter, gillar honom.

 

Janet Bush är (som nämnt i inlägget Så skyddar man utlänningar) en ekonomijournalist som arbetat på Financial Times, BBC och varit chef för ekonomisektionen i The Times. Hon är en varm vän av EU-samarbetet och hennes ställningstagande mot brittiskt euroinförande grundar sig helt och hållet på ekonomiska skäl. Därtill är hon medlem i Labourpartiet och engagerad för skuldavskrivning i tredje världen och för att EU ska reformera sin jordbrukspolitik och riva sina tullmurar mot de fattigaste länderna. 2003 bjöds hon in till Centern som huvudtalare på deras ekonomiska seminarium, flankerad av tidigare riksbankschefen Lars Wohlin och ekonomen Nils Lundgren. Jag var där, och Bush höll en gedigen presentation som hon året därpå publicerade i boken The economic case against the euro (Det var rätt vanligt för tio år sedan att partierna höll rätt tunga övningar om ekonomisk politik i just Almedalen) Så värst många journalister syntes dock inte till, ämnet var väl för torrt och tråkigt, och de hade fått tips från ja-kampanjen om ett annat spår: Hitler.

Det här kan synas lite udda, men ett återkommande spår på ja-sidan var att ”hålla ordning i debatten”. Folkpartisten Jan Björklund var främste ordningsman. Ordningshållandet gick vanligtvis ut på att uppmärksamma om någon liten kommunistisk eller främlingsfientlig rörelse (typ kpml(r) eller Sverigedemokraterna, två rörelser av ungefär samma storlek och betydelse vid denna tid) på något hörn i något lokalt evenemang varit med i en demonstration eller delat ut något flygblad. Då skulle det skrivas debattartiklar i riksmedier som insinuerade hur inflytelserika dessa krafter var i nej-kampanjen ihop med krav på att ”ta avstånd”. En annan spridd föreställning vid den här tiden var också att man för liv och pina inte fick nämna Hitler. Den som gjorde det ägnade sig åt vulgärargumentation och hade förlorat.

Det behöver kanske inte nämnas att Centerns ekonomiska seminarium och Janet Bushs anförande inte hade någonting alls med Hitler att göra. Men året dessförinnan hade komikern Rik Mayall (Parlamentets svarta får, Hemma värst) klätt ut sig till Hitler och sagt ”Ein volk, ein reich, ein euro” i en kampanjfilm från den brittiska nej-kampanjen. Nu var Janet Bush förvisso inte Rik Mayall, men hon var ju också aktiv i den brittiska nej-kampanjen, och hade i ett BBC-inslag 2002 pedagogiskt förklarat att inslaget inte handlade om att likna EU med Nazityskland utan om att i satirens form uttrycka en oro för politisk centralisering. Denna inspelning spreds nu till journalisterna i Almedalen av ja-kampanjen. Följaktligen möter Janet Bush i anslutning till sitt ekonomiska seminarium i Almedalen journalister som inte har några frågor om ekonomi, utan om Hitler. Hon svarar med samma pedagogik denna gång. Men det går förstås inte att svara på frågor om Hitler utan att nämna Hitler. Därmed var skandalen ett faktum.

Ut ryckte en indignerad Jan Björklund och talade om hur ”fullkomligt omdömeslöst” det var av nej-kampanjen och Centerledningen att bjuda in hemska utlänningar som Janet Bush ”som jämför euron som ett slags projekt i Hitlers anda”. Där stod alltså debattens självpåtagne ordningsman och påstod att en person dragit paralleller av ett slag som hon precis förnekat att hon hade gjort. Detta apropå en ett år gammal kampanjfilm som inte hade något att göra med vad hon bjudits till Almedalen för att tala om. Och värre skulle det bli. ”De använder människor på yttersta högerkanten för att driva sina teser”, dundrade moderaternas Gunilla Carlsson i samma tv-inslag (som finns i SVT:s öppet arkiv Almedalen 2003, ca 17 minuter in). Det var förstås rent hittepå. Janet Bush sympatiserar som sagt med brittiska Socialdemokraterna, Labourpartiet, och var i Almedalen för att redogöra för de ekonomiska argumenten mot EMU, och det var vad hon gjorde. Att hon fick svara på frågor om en årsgammal brittisk kampanj var förstås för att ja-sidan grävt fram och spritt den för att skandalisera en kvinnlig ekonom. Och eftersom jag själv bevittnade hur en konsult på ja-sidan försökte slå i Peter Wolodarski skrönan om att Janet Bush skulle tillhöra den yttersta brittiska högerkanten (och blev rasande när jag lade mig i och korrigerade fakta) så vet jag att även den uppgiften spreds från ja-kampanjen. Det lyckades över all förväntan.

För det blev förstås ännu mer citatfest när en oförberedd Maud Olofsson krävdes på ”avståndstaganden” från sin ditbjudna ekonom för påstådda Hitlerjämförelser och då själv kom att tala om ”Hitlers tokigheter”. (Centern hade av någon anledning satt personer ur staben som inte var så bra på engelska på att ta hand om Janet Bush, så de lyckades aldrig bli riktigt kloka på vad hon fått för frågor eller vad hon svarat och sagt i debatterna.) Ekots rubriker Olofsson vill lära av Hitlers ”tokigheter” och Olofsson jämförde EMU med Hitlers rike är talande för den hysteriska moralpanik som svepte över Almedalens groggverandor. Två personer som fick frågor om Hitler och således nämnde Hitler i sina svar.

Som ett post scriptum kan jag nämna att jag ihop med några andra kampanjarbetare från Medborgare mot EMU fick ta hand om en förvirrad Janet Bush framåt kvällen. Hon hade helt enkelt dumpats av Centerfolket på Almedalens gator när de krishanterade framåt kvällen. Vi tog henne till Donners och bjöd på vin (hon drack inte öl, så mycket för brittisk nationalist) och pratade politik. Därav att jag fick kännedom om hennes engagemang i Labour och hjälporganisationen Oxfam. En bit bort ser jag Jan Björklund vid ett bord. Han som skandaliserat denna kvinna på så lösa och osakliga grunder. Jag går förstås bort och föreslår för Jan Björklund att han borde komma och byta ett par ord med Janet Bush och få sina föreställningar ställda mot fakta. Det vägrar dock Björklund, och när jag frågar varför bryter efter ett tag hans samtalspartner in och förklarar grötmyndigt diskussionen avslutad. En blond man med glasögon som ska visa sig vara SVT:s nya nyhetsankare, Mats Knutsson. Samme Knutsson som tidigare på dagen gjort tv-inslagen där han trots att liknelsen förnekats av Bush ställt Maud Olofsson inför påståendet att Bush ”jämför euron med Hitler” men okritiskt låtit Gunilla Carlsson utmåla Bush som tillhörande ”den yttersta högern” och lika okritiskt låtit mannen han nu satt och drack öl med rasa mot Centern för paralleller som kom från Björklunds egen ja-kampanj. Almedalen är litet ibland.

Det finns fö ett mer seriöst SVT-reportage från Almedalen som kort täcker Janet Bushs ekonomiska seminarium (cirka 25 minuter in i SVT:s Almedalen 2003, där jag fö syns i bild med Lars Wohlin och Jens Spendrup efter 24.29) och i viss mån nyanserar de hysteriska Hitler-turerna. Det är inte gjort av Mats Knutsson.

Liknande smutskastning mötte i stort sett alla utländska gäster som deltog i nej-kampanjen. Men vid ett besök av tre britter, som hotade att bli fatalt, förekom vi kritiken. Det beskrivs i inlägget Hur man skyddar utlänningar.

Jag minns folkomröstningen 2003 som en på det hela taget vänlig och trevlig tillställning. För det mesta kunde man ju om inte annat skratta åt ja-kampanjens strutsdräkter och bananutdelning. Men det fanns ett inslag som var riktigt motbjudande, och det var försöken att associera alla i nej-kampanjen med nationalism och främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna har aldrig tidigare aldrig fått så god kampanjhjälp. En fejkad hemsida med en påhittad nej-anhängare uppgav förstås att han var Sverigedemokrat (då ett parti vars anhängare var lätträknade), och till Expressens nya debattsida bjöds Jimmie Åkesson av pigga socialliberaler in att bre ut sig med beröm åt Centern och Maud Olofsson för att de var emot EMU. Främlingsfientligheten skulle smetas på alla som talade för ett nej.

Värst gick de åt utlänningarna. Varje utländsk gäst som pläderade för ett nej, oavsett bevekelsegrund, utmålades som en skum nationalist som hade svårt för det främmande. Det spelade ingen roll om det var vänstersympatiserande kvinnor med engagemang för tredje världen, som ekonomijournalisten Janet Bush som Centern bjöd till Almedalen för ett ekonomiskt seminarium. De skandaliserades ändå som udda extremister på den nationalistiska brittiska högerkanten. (Se mer i inlägget, När Hitler kom till Almedalen)

Så vad gör man när man bjudit in tre marknadsliberala, EU-kritiska britter till ett seminarium under kampanjen? Särskilt som den mest prominente, ekonomen Bernard Connolly, anklagats för blasfemi för sin avslöjande kritik av europrojektet i boken The rotten heart of Europe. Tja, man förekommer genom att skicka en lista på förslag till pressen. Det gjorde vi, och gissa vad? För första och enda gången var det tyst. Så här skrev vi.

Pressmeddelande från Medborgare mot EMU

Stockholm 2003-08-22

 

Tips till ja-sidan inför måndagens seminarium

Borgerliga EMU-kritiker utmålas som anhängare av vänsterisolationistisk stalinism. Mot Leif Pagrotsky anförs att han äger hus och aktier. Labourpolitikern Janet Bush utmålades i som högerextremist på grund av att den organisation hon tillhör låtit en känd brittisk komiker klä ut sig till Hitler i ett klipp i en reklamfilm. Allt för att ja-sidan vill undvika debatten i sak om Sverige ska bli en del av EU:s valutaunion, EMU.

På måndag kommer bland andra Bernard Connolly, Chief Global Strategist and Head of Research, AIG Trading Group, men kanske mera känd som EU-tjänstemannen som 1996 gav ut boken ”The Rotten Heart of Europe” att delta vid ett seminarium arrangerat av Medborgare mot EMU. Frågan är vad ja-sidan kommer att använda för smutskastning den här gången. Vad ska de använda för personangrepp mot en person som redan stått åtalad för blasfemi (hädelse)?

Det mest förutsägbara vore förstås att försöka utmåla varje brittisk besökare som en nationalistisk högerextremist. Med tanke på att detta lyckades vid Janet Bushs besök kan det mycket väl komma att ske igen.

Janet Bush är en ekonomijournalist som arbetat på Financial Times, BBC och varit chef för ekonomisektionen i The Times. Hon är en varm vän av EU-samarbetet och hennes ställningstagande mot brittiskt euroinförande grundar sig helt och hållet på ekonomiska skäl. Därtill är hon medlem i labourpartiet och hyser ett internationellt engagemang för skuldavskrivning i tredje världen och för att EU ska reformera sin jordbrukspolitik och riva sina tullmurar mot de fattigaste länderna.

Ändå räckte det med ett tre sekunder långt inslag med en brittisk komiker i en årsgammal reklamfilm för att beskriva Janet Bush som en vulgärargumenterande högerextremist som det skulle vara ytterst olämpligt att bjuda in till den svenska EMU-diskussionen.

Ja-sidans syfte med att ägna betydande tid och resurser åt att gräva fram satiriska TV-klipp är enkelt att förstå. Det brittiska exemplet utgör ett avgörande argument för att det går utmärkt att som EU-medlem stå utanför EMU. Personer som Janet Bush visar att man kan vara Europavän med internationellt engagemang samtidigt som man är euromotståndare. Kritiken mot EMU som ekonomiskt projekt är därtill massiv från ledande ekonomer i de anglosaxiska länderna, såväl USA som Storbritannien.

Att smutskasta Bernard Connolly vore förvisso enklare än i fallet Janet Bush. Han är en av de få som i modern tid anklagats för blasfemi (hädelse)! Detta för att han i sin bok som kritiserar EMU också kommenterat ett ofördelaktigt yttre hos en av kommissionärerna och generat den dåvarande EU-kommissionen under Jaques Santer. Efter att ha försökt rentvå sitt namn i diverse rättsprocesser, där ”gemenskapens intresse” hela tiden funnits överordnad grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, har Connolly även dragit en och annan parallell till liknande rättsskipning i historien.

Men Bernard Connollys erfarenheter från internationella affärer, liksom från korridorerna där EMU-projektet skapades, är värdefulla även för det svenska ställningstagandet till EMU. Det brittiska ekonomiska och politiska exemplet på att vare sig god ekonomisk utveckling eller EU-medlemskap kräver euroinförande är viktigt för debatten. Därför tänker vi inte låta ja-sidans eventuella smutskastning skrämma oss att ställa in besöket.

 

Om Medborgare Mot EMU

Medborgare mot EMU samlar personer som på borgerlig, marknadsekonomisk grund vill arbeta för att Sverige inte går med i EU:s valutaunion EMU.

Bland medlemmarna märks bland annat, Margit Gennser f d riksdagsledamot (m), Lars Wohlin, f d riksbankschef, Rune Andersson, ordförande i Mellby Gård AB, Per-Olof Eriksson, ordförande i SAPA, Björn von der Esch, riksdagsledamot (kd), Sven Bergström, riksdagsledamot (c), Birgitta Swedenborg, forskningsledare SNS och Sven Hagströmer, ordförande i Investment AB Öresund.

 

Seminarium: Därför säger britterna nej till EMU

Storbritannien är tillsammans med Sverige det land inom EU som går bäst ekonomiskt. Där vill sex av tio behålla den lyckade självständiga penningpolitiken.

För att sprida ljus över varför motståndet mot EMU är så kompakt i Storbritannien inbjuder Medborgare mot EMU till ett seminarium om den brittiska synen på EMU.

 

Medverkar gör:

Bernard Connolly. Chief Global Strategist and Head of Research, AIG

Trading Group, men kanske mera känd som EU-tjänstemannen som 1996 gav ut boken ”The Rotten Heart of Europe”

Dr Madsen Pirie, chef för den marknadsekonomiska tankesmedjan Adam Smith Insitute

Dr Sean Gabb, forskare vid University of North London

Diskussionen leds av Dr Kurt Wickman, Nationalekonom Högskolan i Gävle

Var: Axel Johnsson-salen, Ingenjörsvetenskapsakademin, Grev Turegatan 16, Stockholm

När: Måndagen den 25 augusti kl 0930-1240

Program:

09.30 Kaffe

10.00 Inledning

10.05 Dr Madsen Pirie

10.30 Dr Sean Gabb

10.50 Paus

11.00 Bernard Connolly

11.40 Paus

11.50 – 12.40 Diskussion ledd av Dr Kurt Wickman

Media inbjuds att träffa de medverkande i samband med seminariet.

Välkomna!

 

P.S. Bernard Connolly dömdes av EG-domstolen för sin avslöjande bok The rotten heart of Europe, dock ej för blasfemi. Han gick sedermera vidare som finansrådgivare och hans kunder tjänade bra med pengar när han 2008 förutsåg finanskrisen och dess effekter på Grekland och andra euroländer. D.S.

 

Se även inlägget: När Hitler kom till Almedalen.

Redan i mars 2003 hade vi läst interna gräl om buffertfonder, hört retorik om ”skitdåliga argument” och sett kändisarna flockas kring påhittade upprop för pengar. Jag gav mig därför på att försöka förutse hur resten av ja till euro-kampanjen skulle se ut i Svensk Linje nr 1 eller 2 2003 (det var i alla fall mitt första nummer som redaktör och kom ut i april). En liten bakgrund till några händelser det anspelas på finns längst ner. Händelserna januari-mars är autentiska. (Det är fö också citaten från personerna som sägs förekomma i Janne Josefssons avslöjande film.)

 

Ja-sidans eurokampanj 2003

Januari-Mars

Göran Persson tycker att det vore bra med större befogenheter att styra momsen vid ett euroinförande:

– Det är klart att jag tycker det vore bra om regeringen fick rätt att höja och sänka momsen för att kyla av eller stimulera ekonomin, säger han.

Thomas Idergard från stiftelsen Sverige i Europa säger vid moderaternas eurokonferens att nej-sidan har skitdåliga argument.

Regeringen är på väg att ge efter för LO:s krav att införa buffertfonder finansierade av såväl skatter som stora delar av riksbankens valutareserv vid ett ja till EMU. Fonderna ska styras av ett partssammansatt ekonomiskt råd. I en kommentar kallar Johnny Munkhammar från Svenskt Näringsliv förslaget för ”harmlöst”.

Doktorerna Alban och Ljunggren (Stig-Björn) är två undertecknare av ett falskt euroupprop i Expressen, fyllt av sakfel.

April

Nu drar kampanjen igång på allvar.

Göran Persson säger i en intervju att euron är nödvändig för att skapa ekonomisk stabilitet.

Bo Lundgren gör ett utspel där han betalar med euro i Pressbyrån.

Gunnar Hökmark skriver i sitt nyhetsbrev att kostnaderna för att införa euron är försumbara om man jämför med vad ett världskrig kostar.

Thomas Idergard säger i en debatt att nej-sidans argument är bajsdåliga.

Maj

Folkpartiet gör ett utspel. De vill språktesta valsedlarna i euroomröstningen och föreslår att man sorterar bort valsedlar innehållande ordet ”nej”, eftersom det är ett etablerat uttryck för negativa attityder och fördomar. ”En modig syntes av socialliberal radikalism och ett tydligt europeiskt ledarskap” jublar PM Nilsson i Expressen.

Göran Persson hävdar att med ekonomisk stabilitet är det naturligt att även skapa politisk stabilitet. Han åker till Kina för att få inspiration.

Bo Lundgren gör ett utspel där han deklarerar sin inkomst i euro. ”Moderaterna pratar för mycket om skatter” skriver Anders Björck i ett kritiskt inlägg på DN-debatt.

Juni

”Att hindra människor från att välja fel är att bry sig.” kommenterar Lars Leijonborg förra månadens utspel om språktestade valsedlar.

Göran Persson, nyss hemkommen från Kina, hotar med ”brännmärkning” av dem som talar illa om euron, detta för att åtgärda den bristande stabiliteten i det svenska opinionsläget.

Thomas Idergard klagar i en intervju på nej-sidans ”pruttdåliga” argument.

Juli

Bo Lundgren dyker upp i Almedalen, men betalar sin hotellräkning i svenska kronor för att ransonera sina framträdanden. På plats i Almedalen finns också Thomas Idergard, som i en workshop säger att nej-sidans argument är miljoners miljarders gånger dåligare än någon kan säga.

Euroländernas statsskuld är mycket mindre i euro än vad den hade varit mätt i lire, skriver Gunnar Hökmark i sitt nyhetsbrev.

Regeringen oroar sig över ungdomarnas EMU-motstånd, och anslår statliga medel för en kampanj. Med hjälp av utrikesdepartementet ordnas en eurokonsert på temat ”Stabilt som fan!”. Dr Alban underhåller på Skansen inför tre pensionärer.

Bo Lundgren åker på Europasemester, men glömmer sina eurosedlar hemma. Han upptäcker att det går bra att betala med VISA-kort.

Augusti

Jan Björklund (fp) föreslår att man ska beslagta mobiltelefonen för dem som talar om att rösta nej till EMU.

Moderaterna kallar in sina före detta partiledare i valspurten. En logistisk förväxling leder dock till att Ulf Adelsohn skickas med militärflyg till Bosnien, medan Carl Bildt uppträder i bastkjol i Värnamo Folkets Park.

Gunnar Hökmark skriver i sitt nyhetsbrev att inflationen i euroländerna är försumbar om man jämför med hur hög inflation Tyskland hade under 20-talet.

Socialdemokraterna kraftsamlar kring temat: ”EMU – för barnens skull”. ”Eftersom alla är barn i regeringens ögon, är EMU ett projekt för alla” sammanfattar Göran Persson. I cirkustältet framträder Thomas Idergard med berättelser om nej-sidans argument inför lyckliga femåringar.

September

Ja-sidan får oväntat stöd av CH Hermansson. ”Vi kommunister har förletts av talet om växelkursmekanismer och centralbanker att motsätta oss vad som egentligen är den mest fulländade byråkratiska planen sedan kamrat Lillefars dagar.” skriver han på DN Debatt. ”Ett stålhårt knytnävsslag mot vänsterns eurofobi” jublar stiftelsen Sverige i Europa som ligger bakom publiceringen.

I ”Uppdrag granskning” avslöjar Janne Josefsson med sin dolda kamera att de flesta ledande ja-sägarna inte alls tror på EMU i mindre offentliga sammanhang. Om och om igen vevas bilden på en moderat pressansvarig som gapskrattande berättar om ”idioterna som på allvar kallar euron för fredsvaluta” och på tjänstemannen från Sverige i Europas stab som försvarar sig med att ”de frågade aldrig vad jag faktiskt tycker om skiten”. Av ett trettiotal smygfilmade personer är Charlotte Cederschiöld den ende som även privat försvarar EMU.

In i det sista är det osäkert hur ja-sidan ska ställa upp inför den TV-sända slutdebatten. Det slutar med att Göran Persson tar debatten själv. ”Det fick inte plats någon bredvid Göran”, beklagar Erik Fichtelius från debattledningen. Bo Lundgren gör ett utspel genom att köpa en plats i publiken och betala i euro. Lars Leijonborg nekas tillträde till TV-studion efter att ha misslyckats med att säga ”sex laxar i en laxask” i debattredaktionens språktest.

15:e september

Omröstningen slutar med en storseger för nej-sidan, med inte mindre än nittio procent av rösterna. Bo Lundgren KU-anmäler Sveriges Television, Folkpartiet förklarar sig vilja byta ut folket och Göran Persson emigrerar till Kina.

Alla är dock inte redo att förklara slaget förlorat. Tio procent av svenska folket är rätt mycket om man jämför med hur många som läser mitt nyhetsbrev, skriver Gunnar Hökmark.

 

Bakgrund:

Några händelser det anspelas på. Göran Perssons beröm av den kinesiska diktaturens ekonomiska stabilitet 1996. I Sydafrika framträdde Dr Alban och flera andra svenska artister för tre betalande personer, i ett stort pr-fiasko arrangerat av UD och regeringen Persson. Erik Fichtelius fick lämna tjänsten som nyhetsankare i Aktuellt efter att det avslöjats att han på tu man hand intervjuat dåvarande statsminister Göran Persson för en dokumentär efter att Persson avgått. När euron infördes som sedlar och mynt 2002 gjorde Bo Lundgren ett utspel och handlade hamburgare för euro. I Almedalen samma år var Lundgren på plats men ville inte hålla partiledartal för att ”ransonera sina framträdanden”, istället spreds ryktet att han var och badade. Folkpartiet under partiledaren Lars Leijonborg gjorde stora valframgångar 2002 som tillskrevs ett krav på att testa språkkunskaperna för att ge medborgarskap. Samtidigt profilerade sig Stockholms skolborgarråd Jan Björklund med krav på mobiltelefonfria lektioner. Gunnar Hökmark var riksdagsledamot för Moderaterna och har faktiskt fortfarande ett nyhetsbrev.

Våren 2003 startade USA:s invasion av Irak. I medieljuset hamnade Iraks informationsminister Muhammad Said al Sahaf som in i det sista vägrade att medge några förluster eller tvivla på den Irakiska arméns överlägsenhet. Vi skämtade på Medborgare mot EMU:s kansli om likheten med vissa av Jakampanjens företrädare, och lade upp en satirsajt där informationsminister al Sahaf fick plädera för euron. Tyvärr har jag ingen skärmdump, men här är manuset.

Muhammed Said al-Sahafs euroskola

Ibland låter det som om bara de som är emot euron har internationella experter på sin sida. Exempelvis har ett stort antal ekonomipristagare riktat kritik mot EMU-projektet. Men även för ja-sidan finns internationell expertis att tillgå. Här förklarar Muhammad Said al-Sahaf, tidigare informationsminister i Irak, på ett sakligt och pedagogiskt sätt vilka fakta som talar för svensk euroanslutning.

Vi vill bestämt dementera varje påstående om att denna site sponsras av Sverige i Europa (länk)

 

Euron säkrar freden.

Said al-Sahaf säger:

”Sambandet mellan euron och freden är glasklart. Irak hade inte euro, och där blev det krig. Den som är emot euron är alltså emot fred och förtjänar att skjutas.”

 

Har Muhammed rätt?

Samma valuta är inte på något sätt en garant för fred. 101 av 109 väpnade konflikter under 90-talet skedde inom samma valutaområde. Däremot har två demokratier inte gått i krig mot varandra, och demokrati har vi redan i Sverige.

 

Euron ökar tillväxten

Said al-Sahaf säger: ”Tillväxten ökar, jobben blir fler och barnfamiljerna mättare tack vare euron. Det har Göran Persson sagt. Han skulle inte lova något sådant om det inte var sant bara för att vinna en omröstning, eftersom han är en man av stor heder och integritet”

 

Har Muhammed rätt?

De länder som använder euron har haft lägre tillväxt än de EU-länder som valt en självständig penningpolitik. Förra året hade Sverige dubbelt så hög tillväxt som EMU-ländernas genomsnitt. Tillväxten var högre än i tio av tolv EMU-länder. Danmark och Storbritannien hade, liksom Sverige högre tillväxt än i EMU-området.

Det som växer i EMU-länderna är de stora ländernas budgetunderskott. Frankrike, Italien och Tyskland har eller kommer att få högre budgetunderskott än vad som är tillåtna gränser för att bevara eurons stabilitet.

När det påstås att euron skapar tillväxt baseras det inte på verkligheten i EMU-länderna. Då handlar det istället om ja-sidans egna kalkyler för att på skrivbordet räkna fram en högre tillväxt. Exempelvis har de gjort ett antagande om att räntan kommer att vara lägre i EMU än i Sverige, samtidigt som de rensar bort alla risker och omställningskostnader med valutaunionen. Seriösa ekonomiska bedömare menar att varaktigt lägre räntor i EMU än i Sverige är ett antagande utan grund. Därmed faller tillväxtresonemanget och alla löften om jobb, offentliga utgiftsökningar och högre löner som baseras därpå.

 

Räntorna blir lägre med euron

Said al-Sahaf säger:

” Det är en illusion att Sverige kan få låga räntor på egen hand. Det har aldrig inträffat. Räntan är som en hund. Säg till på skarpen så lyder den, men det krävs en stor och bestämd husse.”

 

Har Muhammed rätt?

Sedan Sverige fick en flytande växelkurs och en oberoende riksbank med inflationsmål har de svenska räntorna sjunkit ner mot andra europeiska länders nivå. Stundtals har de svenska räntorna varit lägre än de tyska. Det finns inget som säger att räntorna kommer att bli vare sig lägre eller högre än EMU-ländernas räntor. Under Sveriges övergångsperiod i ERM-systemet kan Sverige däremot få högre räntor om den politiskt satta växelkursen mot euron inte är trovärdig.

Inte ens kompetenta bedömare på ja-sidan tror på Göran Perssons utlovade räntesänkning. Så här säger Urban Bäckström, riksbankschef 1994-2002 och euroförespråkare:

”Det vore trist om ränteargumentet används i debatten. En del politiker har redan börjat säga ’går vi med så får vi lägre ränta’. Det kan slå tillbaka eftersom det funnits perioder när Sverige haft lägre ränta än EMU-länderna.” (DI 030513)

 

Euron skapar fler jobb

Said al-Sahaf säger: Med euron försvinner arbetslösheten. Titta på Tyskland, där finns ingen arbetslöshet!”

 

Har Muhammed rätt?

I Sverige är arbetslösheten lägre än i tio av tolv EMU-länder. Arbetslösheten är också lägre i såväl Danmark som Storbritannien, jämfört med EMU-området.

En del euroanhängare, exempelvis ekonomipristagaren Robert Mundell, menar dessutom att en av eurons stora fördelar är hotet om högre arbetslöshet. När inte räntor eller växelkurser anpassas efter varje lands förutsättningar är alternativen antingen liberalisering av arbetsmarknadens regler (vilket vore önskvärt om man vill se ökade möjligheter på arbetsmarknaden och högre tillväxt) eller högre arbetslöshet. Dagens politiker har alltid kunnat välja liberalisera, men har inte gjort det. På många håll, inte minst i EMU-området, är massarbetslösheten redan ett faktum utan att politikerna gjort något åt situationen.

 

Euron skapar stabilitet och trygghet

Said al-Sahaf: ”Om jag skjuter ihjäl din familj och krossar dina knäskålar skulle du inte känna dig speciellt trygg, va? Nej, jag tänkte väl det. Det slipper du om du röstar ja till euron. Om folk bara har vett att göra som man säger, så blir det inget bråk. Det är stabilitet.”

 

Har Muhammed rätt?

Det hävdas ofta att euron är en stabil valuta. Ibland är argumentet att den omfattar ett stort område. Men det finns inget som säger att en stor valuta är stabilare än en liten. I så fall skulle indiska rupier vara populärare än exempelvis schweizerfranc, vilket inte stämmer. Inte heller är växelkursen mot andra valutor stabilare med en stor valuta. Eurons värde har svängt mer gentemot dollarn än vad kronan har.

Ytterligare en variant är att en stor valuta är svårare att spekulera emot. Men det som varit spekulationsobjekt på valutamarknaden är de fasta växelkurser som bland annat Sverige hade mot euroländerna 1991-92, när kronan knöts mot ecu:n. Den knytningen kostade statskassan omkring hundra miljarder kronor. Om vi går med i EMU måste vi än en gång gå igenom två år med fast växelkurs i det så kallade ERM 2. Mot en flytande valutakurs går det inte att spekulera, eftersom det krävs villiga säljare på marknaden för varje köp.

 

Om vi röstar nej till euron står vi ensamma.

Said al-Sahaf:

“Jag har detaljerad information som bevisar att Sverige står ensamma vid ett nej till euron. Alla andra länder utom Ryssland är redan med. Alla nya EU-medlemmar har klarat konvergenskraven. EU kommer att kasta ut alla otrogna mot euron från sitt territorium.”

 

Har Muhammed rätt?

EMU består av tolv medlemsländer. Danmark har röstat nej, i Storbritannien finns en massiv opinion mot euron, Norge är inte med i EU och Schweiz har inte ens något EES-avtal med EU. De öststater som förhandlat om medlemskap i EU tilläts inte att förhandla om undantag från EMU, men måste uppfylla de ekonomiska konvergenskraven innan de blir EMU-medlemmar. Folkomröstningen i höst handlar alltså inte om att lämnas ensamma. Dessutom går det ekonomiskt bättre för länder som valt en egen penningpolitik.

Sverige är en fullt representerad och fullt betalande medlem i EU-samarbetet, och kommer att vara det även om vi inte går med i EU:s valutaunion.

 

Om vi röstar nej stärks vänsterpopulister och främlingsfientliga krafter.

Said al-Sahaf säger: ”Om man tillåter oliktänkande och splittring i ett land så kan det bara leda till att stärka de revolutionära elementen. Göran Persson har på detta område visat föredömligt ledarskap för att få tyst på de otrogna hundarnas skällande.”

 

Har Muhammed rätt?

Främlingsfientliga partier är marginaliserade i Sverige och inte ens på ja-sidan vågar man hävda att deras stöd skulle påverkas av EMU-omröstningen (även om en del ja-sägare i smutskastningssyfte gärna lyfter fram marginella grupper med sådana åsikter). Samtidigt har främlingsfientliga partier haft framgångar i länder med såväl som utan euro, senast i Belgien maj 2003, så det verkar inte göra någon skillnad.

Inte heller finns något stöd för att etablerade partier kan vänta sig annat än tillfälligt väljarstöd av att vara framgångsrika i en folkomröstning. De behöver inte heller vara på den vinnande sidan. Miljöpartiet var emot EU när svenskarna röstade ja 1994, men fick ett stöd på 17,2 procent i EU-parlamentsvalet året därefter. Vänsterpartiet har också ökat sitt väljarstöd trots att de var på den förlorande sidan i folkomröstningen om EU. Hur det går i folkomröstningen är alltså inte avgörande för vilka partier som stärks.

Dessutom har vi en hel ekonomisk och monetär union att ta ställning till i höst. Då är det i vilket fall som helst av låg relevans vilken betydelse omröstningsresultatet kan få för riksdagsvalet tre år senare (2006).

Varför engagerar du dig i eurofrågan?
– Jag är en svuren fiende till de amerikanska hundarnas imperialism och dekadenta livsstil, och vill se ett starkt och stabilt Europa som dess motpart. Jag känner också Jacques Chirac som en varm vän av det irakiska folket och dess store ledare Saddam Hussein.

Finns det inga risker med euron?
– Nej, det finns inga risker! Det är bara nej-sidan som säger det. De har skitdåliga argument. De är otrogna och har ruttna huvuden. Därför du ska inte tro på vad de säger!

Du är ju kändis, får du också betalt av ja-sidan för att ställa upp?
– Vilken dum fråga! Vad får dig att tro det? Jag säger dig, jag har inget med dom att göra!

 

 

”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra  traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag  för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet”

Så här blev det förstås inte alls. Ett stabilt nej i folkomröstningen 2003 följdes av en borgerlig allians, borgerlig valseger och borgerligt regeringsinnehav sedan 2006. En utveckling som förstås både gynnades och fick kraft av att debatten 2003 inte stod mellan vänsternej mot högermittenja, som ja-sidan önskade, utan där borgerligt ja mötte borgerligt nej, och vänsterja mötte vänsternej helt enligt den modell vi på Medborgare mot EMU pläderade och fick genomslag för. Vår kampanj gav genomslag för såväl marknadsliberala perspektiv som klassiska borgerliga frihetssymboler, och ledde till att nederlaget mer blev regeringen Perssons än borgerlighetens.

Men det var ett utbrett argument i ja-kretsar att ett nej till euron skulle leda till ett maktövertagande från den reaktionära vänstern. ”Vem tror du kommer att sitta i tv-soffan dagen efter ett nej?” var en indignerad retorisk fråga där poängen var att ingen från det borgerliga nej-lägret skulle få plats i eftervalsdebatten. Nej-vänstern skulle ta över landet, och vi som var emot av marknadsliberala skäl var bara verklighetsfrämmande teoretiker som gick deras ärenden.

För kampanjorganisationen Sverige i Europa skrev Jonas Hellman rapporten “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”. Jag har tyvärr inte sparat den, men däremot mina kommentarer från när rapporten kom ut som återges nedan. Som ett minne över det förmodligen mest kontraproduktiva ja-argumentet. Det fick ja-organisationen att helt ignorera och ta på allvar alla de borgerliga väljare och företagare som trots den massiva ja-kampanjen funderade på att rösta nej. Och som också i stor utsträckning gjorde det. Enligt valu 03 röstade 41 procent av de borgerliga väljarna nej, trots att tre av fyra partier var på ja-sidan. Och ekonomin var en viktigare fråga för dem som röstade nej än för dem som röstade ja. Att ignorera de borgerliga eurokritiskerna var rentav, vilket framgår av fotnoten längst ner, ja-kampanjens uttalade strategi.

Skrämskott som missar målet

Kritik av skriften “Nej-landet Sverige – vilka politiska krafter gynnas av ett nej till euron”, Jonas Hellman (Sverige i Europa)

av Mattias Svensson

Sammanfattning av skriften

”Ett nej kommer att stärka vänsterpartiet, miljöpartiet och de hårdföra  traditionalisterna inom socialdemokraterna. Det kommer att bli ett nederlag  för tillväxtvänliga socialdemokrater, den borgerliga oppositionen och näringslivet” Jonas Hellman i kommentar till skriften.

”Om nej-sidan segrar kommer det att leda till ökade inslag av konservatism och nationell självgodhet i den svenska samhällsdebatten.” Jonas Hellman i förordet.

Ett nej i höstens folkomröstning kommer att få långtgående inrikespolitiska konsekvenser genom att gynna populism, vänsterkrafter och kanske rentav främlingsfientliga partier. Jonas Hellmans analys av Danmark, Norge och av svenska EMU-motståndare påstås underbygga denna tes. Hellman hävdar att detta resultat varit ”ytterst avgörande” för hans ställningstagande i EMU-frågan.

Kritik i korthet

• Hellmans argument är perifert. Att folkomröstningen kan få inrikespolitiska konsekvenser väger relativt lätt när vi har att ta ställning till deltagande i en hel ekonomisk och monetär union.

• Analysen att ett nej skulle stärka vänstern (och ett ja försvaga dem) stämmer inte med vad som hände i Sverige efter folkomröstningen 1994 om EU. Förlorarpartierna v och mp har tvärtom stärkts i väljarstöd och politiskt inflytande efter 1994.

• Syftet med skriften är att osynliggöra det utbredda motstånd mot EMU som finns i ja-partier och näringsliv och att skrämma borgerliga och s-sympatisörer att rösta ja, trots deras tvivel på EMU. I detta syfte manipulerar Hellman siffror och faktauppgifter.

Ett irrelevant argument

Tyngden i ett argument bygger dels på dess relevans och dels på dess korrekthet i sak. Eventuella inrikespolitiska konsekvenser i partipolitiken har låg relevans i en folkomröstning som handlar om inträde i EU:s valutaunion, EMU. Relevansen blir inte högre av att det dröjer tre år till dess att mandatfördelningen i riksdag, landsting eller kommuner kan förändras över huvud taget. Nästa riksdagsval inträffar hösten 2006. Bara den som till varje pris önskar sky sakfrågan i höstens omröstning har anledning att alls ta upp Hellmans argument, även om det vore ett sakligt korrekt påstående.

…och fel i sak

Inte heller i sak stämmer Hellmans argument. Den stora svagheten är att han inte jämför med utvecklingen i Sverige efter folkomröstningen om EU, eller på kontinenten utan folkomröstningar. I Frankrike, Österrike och senast i Belgien har främlingsfientliga partier eller presidentkandidater firat stora framgångar, före som efter eurons införande. I Sverige blev det ett ja till EU efter folkomröstning, men vänsterpartiet och miljöpartiet försvagades inte av detta. Tvärtom har de upplevt såväl uppsving i väljarstöd som att bli regeringens samarbetspartier. Hellman har däremot inte lyckats konstatera annat än högst tillfälliga uppgångar för nej-partiernas väljarstöd i studieobjekten Danmark och Norge. Att isolera vare sig nej-resultat eller folkomröstningar som orsaker till framgångar för vänsterpopulister eller nationalister strider alltså mot lättillgänglig empiri.

Om Danmark och Norge

Hellman tvingas konstatera att Danske folkeparti i Danmark faktiskt låg högre i opinionen innan folkomröstningen och att utfallet i eurofolkomröstningen 2000 ”inte direkt” avspeglade sig i form av ökat stöd för de danska nej-partierna. Han är tvungen att ta till en spekulation om att anledningen till att ny folkomröstning i EMU-frågan inte beslutats tre år senare, trots att EMU-opinionen svängt de senaste månaderna, bekräftar att nej-partierna fått ökat inrikespolitiskt inflytande. Det imponerar inte.

I Norge konstaterar Hellman att nej-et i folkomröstningen 1994 innebar ett kraftigt ökat väljarstöd för senterpartiet och Anne Enger Lahnstein, men att senterpartiet idag åter är ett småparti som står utanför den sittande borgerliga regeringen. Väljarna förmådde alltså i både Danmark och Norge att (med kortsiktiga undantag) skilja folkomröstningarna från ordinarie val. Då handlar det ändå om partier med varsin tydlig ”nej-drottning”. En svensk sådan skulle lika gärna kunna bli Maud Olofsson som någon av vänsterns eller miljöpartiets företrädare. Är det så farligt?

Hellman ägnar sig också åt att leta exempel på ”nationell självgodhet”, vilken han ju hävdar ska öka. Så kan man förvisso välja att beskriva att det inför EU-omröstningen 1994 i Norge lanserades slagordet ”Annerlendeslandet”. ”Norge skulle vara det annorlunda landet som går sin egen väg.” Varför det skulle vara förkastligt att välja sin egen väg framgår inte, men för en utpräglad ja-sägare är det kanske en självklar ryggmärgsreaktion. Intressant att notera är också att, enligt Hellman, ”mycket talar för” att Norge kommer att stå utanför EU och EMU under lång tid. Andra på ja-sidan har tvärtom varit snabba att räkna in alla länder utom Ryssland i ett framtida EMU-område.

Ohederligt försök att förminska borgerligt nej

När det kommer till Sverige ägnar sig Hellman åt ren mytbildning i sin beskrivning av EMU-motståndet. Hellman försöker få EMU-frågan till att följa samma spår som EU-omröstningen. Han konstaterar att EU-frågan var en höger-vänsterfråga, och fortsätter:

”Mönstret är i grunden detsamma i eurofrågan. Enligt opinionsmätningarna är de borgerliga euromotståndarna relativt få.”

Detta är ett uppenbart försök att förminska den borgerliga nej-sidan gränsande till ren lögn (beroende på hur välvilligt man tolkar ord som ”relativt” och ”i grunden”).[1] I DN-SIFO:s opinionsmätning i april 2003 var det helt jämnt mellan ja och nej bland de borgerliga sympatisörerna. Gallup i maj 2003 bekräftar att nej-opinionen överväger i hälften av de borgerliga partierna, c och kd. Hellman nämner att centern är emot EMU, men hävdar att partiet är splittrat och att nästan hälften av centerpartisterna är för EMU. Enligt Gallup i maj 2003 är bara 17 procent av centerpartisterna för en EMU-anslutning.

Hellman ägnar sedan större utrymme åt Sverigedemokraterna och kpml(r) än han gör åt det samlade borgerliga EMU-motståndet. Medan han utmålar de borgerliga EMU-motståndarnas politiska inflytande som ”obefintligt”, så menar han att yttervänstern ”har betydelse” för att kpml(r) ingår i ett nätverk i Malmö med v och mp.

När Hellman beskriver det socialdemokratiska EMU-motståndet så nämns en känd EMU-motståndare som näringsminister Leif Pagrotsky bara i förbigående i en uppräkning. Utrymmet ägnas istället åt att en person på Socialdemokrater mot EMU:s kansli vill ha löntagarfonder eller för att återge ett långt resonemang från Enn Kokk i en socialdemokratisk studentskrift. Hellman försöker på detta vis skapa intrycket att de senare kommer att få mer inflytande över regeringens politik än exempelvis Pagrotsky efter valet. Tror han på det själv?

Samma falska matematik används för att hävda att frånvaron av ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti av betydelse i Sverige innebär att ett nej i Sverige blir ett tydligare vänster-nej. (”Det är uppenbart att om Sverige säger nej till euron blir det ett mer markerat vänster-nej än det danska nejet.”) Men ekvationen går inte ihop eftersom det breda EMU-motståndet finns i andra grupper. Det krävs exempelvis en betydande mängd borgerliga sympatisörer för att det ska kunna bli ett nej – och de är vare sig vänster, populister eller främlingsfientliga.

V och mp stärktes efter EU-omröstningen

Någon analys av effekterna av vår egen folkomröstning 1994 finns som sagt inte i Hellmans bok, utan det är en ren beskrivning av ”nej-sidan”. Det har sina skäl. Låt oss därför titta på vad som hände med nej-partierna v och mp före och efter nederlaget i folkomröstningen 1994. I valet 1994 någon månad innan folkomröstningen fick v 6,2 % och mp 5,0 %. Om Hellmans logik stämmer borde de ha försvagats sedan dess. Men mp steg i stället till 17,2 % och v till 12,9 % i valet till EU-parlamentet året därpå. I nästkommande riksdagsval 1998 backar mp något till 4,5 % och de fick 4,6 % 2002. Vänsterpartiet fördubblades i nästkommande riksdagsval 1998 med 12,0 % och även resultatet 2002 på 8,3 % ligger väsentligt över nivåerna före EU-omröstningen. (Källa: Valmyndigheten, http://www.val.se)

V och mp har inte bara upplevt ett ökat stöd bland väljarna sedan 1994, utan ingår sedan 1998 i regeringsunderlaget med ökat politiskt inflytande som följd. Påståendet att ett nederlag i en folkomröstning långsiktigt försvagar de förlorande partiernas stöd och inflytande (eller stärker segrarnas) kan alltså avfärdas.

Med vare sig argument, logik eller matematik på Hellmans sida vore det tragiskt om han lyckades vrida fokus från EMU-omröstningens sakfrågor med denna.

Strax efter folkomröstningen 2003 författade jag ihop med Margit Gennser ett kapitel om det borgerliga EMU-motstånd som kom att organiseras i kampanjorganisationen Medborgare mot EMU. Margit var ordförande och jag pressansvarig och skribent. Det publicerades i Dahlsson/Johansson (red) Folkets nej – elitens ja: EMU-omröstningen 2003 (Carlsson Bokförlag). Många minns inte så här långt i efterhand att det fanns en betydande aktivism för ett nej på den borgerliga kanten och bland företagare. Margit Gennser, Nils Lundgren, Sture Eskilsson, Björn von der Esch, Birgitta Swedenborg, Rolf Englund, Henrik Alexandersson, Sven Bergström, Fredrik Saweståhl, Karolin A Johansson, Erik Lakomaa, Karl Sigfrid, Lars Wohlin och Johan Norberg för att nämna några. Jag hoppas därför att det är okej att återpublicera texten så att inte kunskaperna faller i glömska.

P.S. Tack vare Rolf Englund kan man nu läsa denna långa text som pdf D.S.

”Medborgare mot EMU” bröt borgerliga ja-partiers dominans

Europa är en unik världsdel – liten med många självständiga stater och olikheter som har drivit på utveckling, förändring och konkurrens.

I dag har Sverige och Storbritannien ersatt fasta valutakurser med flytande. Ekonomiska felgrepp har kunnat rättats till. Varför skall man då överge en lyckosam politik för en fast EMU-regim 1997, 1999 eller 2002? En gemensam valuta kan inte fungera från Palermo till Korpilombolo eller från Lands End till Jena? Vi är för olika. Vi talar olika språk, vår kultur, vårt näringsliv, våra traditioner och vår historia bygger på olikheter.

Den gemensamma valutan är ett politiskt, inte ett ekonomiskt, projekt. En gemensam valuta kräver en gemensam penning- och finanspolitik. Det är därför eurofederalisterna är så angelägna om EMU. Den folkliga legitimiteten för projektet är svag. Vad händer om EMU misslyckas – hur återställer man kronan, pundet, D-marken? Problemet liknar att återskapa fisken från fisksoppan.

Ett stabilt, samarbetsvilligt och rikt Europa måste byggas utan en gemensam valuta. Varför inte i stället lyssna till F A Hayek som länge letade efter lösningar – först såg han fasta växelkurser som idealet, sedan stödde han rörliga för att 1974 anse att konkurrerande valutor kunde vara lösningen. Vi bör inte huvudstupa kasta oss in i EMU-äventyret. Det finns många bättre lösningar än EMU som väntar på oss.

Den 11 oktober 1995 var första gången som EMU kritiserades från marknadsekonomiska utgångspunkter i Sveriges Riksdag. Margit Gennser (m) framförde kritiken i den allmänpolitiska debatten. Varför valde hon att frondera i en av sitt partis profilfrågor? Hon kunde inte blunda för motsättningen mellan marknadsekonomins krav på mångfald och EMUs krav på enhetlighet och överstat. Inlägget hade antagligen aldrig uppmärksammats om inte Rolf Englund, en gång talskrivare åt Gösta Bohman, hade sett till att TV och press var på plats.

Margits EMU-kritik bemöttes dock aldrig av den moderata partiledningen. ”Tystnad” är ett enkelt sätt att bli kvitt kritiker Det krävdes därför nya grepp för att driva en brittisk typ av EMU-motstånd, en kritik från höger. Lösningen var nya ”kanaler” for information, analys och debatt och medlet hette IT och websida.

Björn von der Esch, som 1998 blev riksdagsledamot för kristdemokraterna, Margit Gennser och givetvis Rolf Englund tog kontakt med industrimannen Rune Andersson för finansiellt stöd.  Den ”naturaliserade” skåningen Rune Andersson och Margit Gennser kände varandra sedan tidigare. Bland annat hade han skrivit förordet till hennes bok ”EMU – en kritisk analys” 1997. Han blev genast positiv och ställde upp. Nejtillemu.com lanserades vid en sparsamt besökt presskonferens november 1999. Moderaterna hade dock sänt en ”spion”, partiet var inte helt oberört av den spirande EMU-oppositionen.

Nejtillemu.com fann snabbt läsare. Ett omfattande material av ekonomisk och statsrättslig analys om EMU publicerades, liksom artiklar som var både för och emot EMU. Ambitionen var en hemsida med bredd och balans och antalet besök växte snabbt till många 10 000-tals läsare.

Motstånd och samarbete växer

Intressenterna bakom hemsidan förstärkta med centerpartisten Sven Bergström och moderaten Tom Heyman arbetade allt mer tillsammans. En av orsakerna var den intensivare aktiviteten inom EU att förvandla EUs fria stater till en statsbildning med EU som en överstat. EMU var endast en del av den ”europeiska revolutionen”. I snabb takt skulle riksdagen ta ställning till Amsterdamfördraget, Schengen, EUs framtidsfrågor, Nicefördraget, Eurojust, Eurodoc och rambeslut om arresteringsorder.

Intresset för dessa frågor var begränsat. Att de nya lagarna undergrävde den svenska suveräniteten var det få som insåg, och den bristande diskussionen i riksdagen stärkte gruppledningarnas makt över frågan.

EMU-frågan var alltsedan folkomröstningen 1994 inflammerad. Ja-kampanjen hade försäkrat att ett inträde i EU inte var liktydigt med att gå in i valutaunionen. En av EU-kampanjens organisatörer, Janerik Larsson, avslöjade senare att ja-kampanjen medvetet varit otydlig om EMU för att få ett ja i folkomröstningen om EU. Otydligheten skapade dock nya EMU-problem. Den socialdemokratiska regeringen lämnade slutligen under hösten 1997 besked om att Sverige inte skulle ansöka om ett EMU-inträde inför starten 1999.

Riksdagsdebatten visade på splittring mellan de olika borgerliga partierna men också inom socialdemokratin.  Den respekterade (s)-riksdagsmannen Bengt-Ola Ryttar från Gagnef avslutade debatten så här: ”Enda möjligheten för en socialdemokratisk regering, om den till äventyrs skulle komma på idén att vi ska gå med i EMU, är en folkomröstning.”

Hans klara krav på folkomröstning ledde efter debatten till ett spontant tack för klarspråk från Margit Gennser. Det var på den vägen den marknadsliberala Margit Gennser och socialdemokraten Bengt-Ola Ryttar började diskutera valutaunionen. Det fick betydelse för EMU-motståndet.

EU-kritiska rådet med bland annat socialdemokrater, vänster-, miljö-, centerpartister och fackliga representanter bjöd så småningom in Rolf Englund och Margit Gennser till deras sammanträden trots de tvås nyliberala etikett. När Rolf på första sammanträdet hyllade ”sin hjälte” Sture Eskilsson – löntagarfondernas fiende nr 1 – fruktade Margit att det var första och sista sammanträdet med EU-kritikerna, men de övriga lät taktfullt sådana meningsskiljaktigheter stå tillbaka för en saklig EU-diskussion. Trots vår litenhet var vi inte blyga. Utan nya borgerliga väljare skulle EMU- liksom EU-omröstningen ge ett ja. EU-kritikerna behövde oss som allierade för en nej-seger.

Motståndet mot EMU, websidan och vår gemensamma kritik mot Nice-avtalet och ändringen av Rf 10:5 skapade en gemenskap över blockgränsen. Redan två år före folkomröstningen hade vi lärt oss hur ideologiska skillnader kunde hanteras. Takt, tolerans, förståelse för olika perspektiv och värderingar grundlade det kampanjsamarbete som gav seger.

Föreningen bildas…

Det var en begränsad skara som samlats till konstituerande möte för föreningen Medborgare mot EMU. Riksdagsledamöterna Björn von der Esch (kd), Margit Gennser (m), Tom Heyman (m) och Sven Bergström (c) fanns på plats, liksom webmastern för nejtillemu Rolf Englund. Därutöver civilekonomen Leif Widén, Hans Lindqvist (c), doktoranden Jesper Katz och Margits son Mikael Gennser, MD och fysiolog.

Redan från början stod det klart att föreningen skulle ha en begränsad krets invalda medlemmar samt en yttre krets av sympatisörer. Rune Andersson hade varit kretsens beskyddare sedan länge och var självklart medlem (formellt 7/11) liksom förre riksdagsledamoten och professorn Hugo Hegeland och professor Sven Rydenfelt.

Föreningen hade levt ett informellt liv under ett halvår före bildandet. Formella, byråkratiska detaljer som föreningsbildning sköts upp. Sakfrågor var det som tände intresset. Namnet var dessutom svårt. Rolf Englund fann lösningen: ”Medborgare mot EMU” och föreningen registrerades den 22 april 2002.

Utan organisation och pengar var personliga kontakter avgörande. Rolf Englund hade under våren tagit kontakt med sin gamle vän från motståndet mot löntagarfonder, Leif Widén. Widén hade i sin tur en EMU-kritisk släkting vid namn Lars Wohlin, tidigare statssekreterare åt moderatledaren Gösta Bohman, VD på Statshypotek och framför allt riksbankschef 1979-82. Wohlin anslöt sig till Medborgare mot EMU i juni och kom att ha en enorm betydelse som affischnamn, kampanjlokomotiv och genom sitt engagemang.

… och blir känd

”Näringslivsprofiler och en tidigare riksbankschef varnar för EMU! – Medlemskapet är slutet för Riksbanken” var en uppmärksammad rubrik på DN Debatt 2 juli. En artikel som även gav internationellt eko. Bland undertecknarna fanns Lars Wohlin, som var den som mest hållit i pennan, Rune Andersson, och Per-Olof Eriksson, styrelseproffs. De varnade för att medlemskap i EMU skulle var farligt för svensk ekonomi. Sverige skulle förlora sin självständiga ekonomiska politik. Att avskaffa Sveriges riksbank som fört en framgångsrik penningpolitik och begränsat inflationen vore obetänksamt. Av artikeln framgick att de anslutit sig till en motståndsgrupp mot EMU.

De som läst Ayn Rands roman Atlas Shrugged kan inte undgå att dra paralleller till hur EMU-kampen bedrevs under resten av år 2002. En efter en rycktes ledande personer undan från ja-sidans mobilisering. Genom Lars Wohlins försorg kom Sven Hagströmer (Hagströmer & Qviberg), Birgitta Swedenborg (forskningsledare på Studieförbundet näringsliv och samhälle), Staffan Ahlberg (styrelseproffs) och Krister Ljungqvist (Carmeda AB). Margit Gennser värvade Kurt Wickman (fil dr och författare) och hans hustru Viveka.  Rolf Englund fick den legendariske informationschefen på SAF, Sture Eskilsson att ansluta sig. Viktigt var också att f d riksbankschefen Bengt Dennis anslöt sig till kritiken av EMU, dock inte till vår organisation.

Den 19 november – 10 årsdagen för den flytande valutakursen – presenterades Medborgare mot EMU för press och TV. Den 10 år gamla penningpolitiken fungerade bra. De finansiella ”vakthundarna med sina Reuterskärmar” höll bättre kontroll på budgetunderskott och statsskuld än politikerna i Stockholm eller Bryssel. Margit Gennser presenterade ”Medborgare mot EMU” som en ny folkrörelse. Den bröt som sina föregångare mot den konventionella visdomen. Dagens gällde EMU som vägen mot den ideala penningpolitiken. Sedan kom den viktigaste presentationen – av de nya medlemmarna Rune Andersson, Lars Wohlin och Sven Hagströmer och så släpptes Lars Wohlin först ut att förklara varför man till varje pris skulle undvika fasta växelkurser. Sven Hagströmer och Rune Andersson tog berättade ur sina perspektiv varför en EMU-anslutning skulle vara rasande olycklig. Sedan tävlade journalisterna om att få intervjua de fyra nya EMU-motståndarna.

Budskapen framfördes knappast på den prosa journalister var vana vid. Lars Wohlin höll utläggningar på en nivå som översteg intervjuarnas förkunskaper i makroekonomi, medan Sven Hagströmer visade sig vara en naturbegåvning i kärnfulla formuleringar och roande liknelser. En av journalisterna från TV kom fram till Margit och sade: ”Nu måste du vara nöjd” Det var hon.

Nya medlemmar och sympatisörer anmälde sig själva. Ofta började det med en artikel i Dagens Industri och ett snabbt telefonsamtal. Men trycket från ja-sidan hårdnade. Direktörer och borgerliga politiker skulle rätta in sig i ja-ledet. Inte så få valde att tiga om sin sympati för nej-sidan. Ett antal tunga personer backade i sista stund och teg månaderna fram till valet.

En som vågade ta klivet över till nej-sidan var tidigare chefredaktören på DN, Svante Nycander, som skrev på DN-debatt och senare anslöt sig till Medborgare mot EMU. En annan var småföretagaren Gunnar M Carlsson, som även han visade sig vara en praktisk och pedagogisk begåvning, när han förklarade hur växlingskostnader minskas med eurokonto. Den liberala idédebattören Johan Norberg blev också allt tydligare i sin EMU-kritik, modigt med tanke på hans anställning i näringslivets Timbro.

Våra framgångar grundlades redan i slutet av 2002 och under första kvartalet 2003. Det berodde inte på samordnade utspel. Tvärtom! Våra medlemmar, sympatisörer och för oss helt främmande skribenter började skriva intressanta EMU-artiklar, som främst kom att publiceras i Dagens Industri på Margareta Gandys välredigerade debattsida. EMU-problemet belystes ur många perspektiv – ekonomiska, politiska, statsrättsliga, nationella och internationella. Debatten blev intressant och kunnig.

Nej-sidan hade sakfrågorna på sin sida – vi hade helt enkelt rätt – och det började märkas på opinionssiffrorna, som successivt gav nej en växande ledning. I maj låg gapet till nejsidans favör stabilt på cirka 15 procentenheter – det uppnåddes med något så ovanligt som saklig argumentering.

En kampanjorganisation tar form

Medborgare mot EMU hade många handikapp när kampanjorganisationen skulle byggas upp. För det först saknade vi pengar. Vi skulle få kampanjpengar men när och hur mycket? Det var äventyrligt att dra på sig stora fasta kostnader innan riksdagen fattat det definitiva beslutet om folkomröstning. Med sviktande opinionssiffror för ja-sidan och Irakkriget hade Göran Persson haft alla möjligheter att dra tillbaka propositionen. När Björn von der Esch och Margit Gennser skrev på hyreskontrakt med Nordea såg de risken och garderade sig. Att pengarna kom sent betydde att Gennser fick be om anstånd med hyresbetalningen. Men lokalen som Lars Wohlin spårat upp var för bra att säga nej till.

För det andra hur stor organisation hade vi råd med? Här fanns kulturskillnader. Lars Wohlin kom från statsförvaltningen och Hypoteksbanken. Margit visste hur problemen såg ut i betydligt mindre organisationer och tvingades bromsa. Bromsklossar utsätts för kritik men Sture Eskilsson var ett stort stöd i den situationen. Nu när facit finns visar det sig att våra pengar räckte precis. En begränsad organisation och fokus på kontaktkostnaderna vid val av media var en framgångsrik väg.

Kampanjchefen

Erik Lakomaa, konsult på Burton Marsteller och redaktör för tidningen Nyliberalen var ovärderlig för oss som deltidsanställd kampanjledare. Erik hade stor erfarenhet från politik och politiskt kampanjarbete.

Redan vid förhandlingarna om kampanjpengarna var hans råd viktiga. Medborgare mot EMU skulle undvika dyra annons- och affischkostnader. Varför? Affischer har ett syfte att motivera de egna valarbetarna. Medborgare mot EMU hade en begränsad kader av kampanjarbetare, som kunde motiveras utan affischer. Vår kampanjstrategi måste skilja sig från t ex miljöpartiets, vänsterns och även socialdemokraternas, vilket var ett reellt problem. En stor gemensam pott för en slutkampanj passade dem men inte oss. Lösningen blev något mindre kampanjbidrag för oss men större frihet.

Eriks kunnighet och intuition var den rätta. Vår satsning på radioreklam med låg kontaktkostnad har antagligen haft betydelse för de bra siffrorna på ungdomssidan. Satsningen på tre genomtänkta broschyrer och i valrörelsens slutskede en valtidning till 1 350 000 hushåll gav bra utdelning för var vad vi finansiellt orkade med. Tillsammans med Henrik Alexandersson på Nordinform utformades en grafisk profil med tydliga borgerliga kännetecken. Måsen – med litet nytt utseende – användes som politisk symbol för frihet och självständighet precis som moderaterna på 70- och 80-talet.

Ett borgerligt och sakligt nej

Vår strävan att nå fram till människors köksbord med fakta och argument lyckades – först med en broschyr med sex nej-argument och sedan med valtidningen. Radioreklamen som givetvis hade fler målgrupper än ungdomar och de två broschyrerna med bild och kort text om våra kända företrädare bidrog till att legitimera en borgerlig nej-röst.

Strategin för vårt budskap vilade på dessa två ben. För det första att det fanns ett borgerligt nej. Ett nej som i utgångspunkterna och argument skilde sig från ett traditionellt vänster-nej. För det andra skulle sakfrågan stå i fokus.

Vår ”kampanjupptakt” med presskonferensen den 19 november och sedan alla artiklar som våra medlemmar och sympatisörer skrev gjorde denna inriktning självklar. Vår kampanj var sakinriktad i motsats till ja-sidans. Nej-sidan talade om för- och nackdelar med den ekonomiska och monetära unionen (EMU), problem med en centraliserad penningpolitik och riskerna med finanspolitiska beslut på EU-nivå. Ja-sidan talade däremot hellre om de gemensamma sedlarna och mynten, alltså om euron och att vissa ”kändisar” från olika samhällsskikt röstade ja för att de tyckte EU var bra i största allmänhet, för samarbetet, för freden och solidariteten.

Ett viktigt medel för att förverkliga vår strategi var att debatter skulle ske mellan borgerliga ja-företrädare och borgerliga nej- företrädare. Sådana debatter bidrog till att legitimera ett borgerligt nej, men blev också mer sakfrågeinriktade genom att handla om EMU istället för om skillnader på den politiska höger-vänster-skalan. Jesper Katz tog, som den inbitna akademiker han är, fram en fyrfältare för att illustrera EMU-debattens dimensioner (ja/nej respektive borgerlig/vänster), vilket var en välfungerande pedagogisk modell.

Organisationsuppbyggnad

I februari tillsattes två heltidstjänster. Jesper Katz, doktorand i nationalekonomi, anställdes som ekonom och utbildningsansvarig och Mattias Svensson, som skribent och pressansvarig. Rolf Englund som arbetat med EMU-motståndet i många år, startat hemsidan och byggt ut vårt kontaktnät fortsatte med det arbetat men fick också ta ansvar för den löpande ekonomin och en rad av de göromål som någon måste sköta på en liten – och det ska villigt erkännas – underbemannad organisation.

Ett av de tidigaste strategiska besluten som togs var att bygga upp lokala organisationer ute i landet. Målet var att ha aktivister på varje högskoleort. Välfungerande verksamhet fanns förutom i Stockholm, i Göteborg med omnejd, Gävle, Västerås, Örebro, Växjö och Uppsala och Lund, Helsingborg och Malmö. Bäst fungerade lokalaktiviteterna i Östergötland och Skåne.

Rekryteringen av aktivister skedde främst från moderata ungdomsförbundet (MUF) och Fria moderata studentförbundet (FMSF). Mattias Svensson hade goda kontakter i båda organisationerna och i februari tillträdde han som redaktör för FMSF:s tidning Svensk Linje, en utnämning som delvis hängde samman med hans EMU-kritiska hållning.

MUF fattade under hösten 2002 ett stämmobeslut att ställa sig bakom ett EMU-ja. En talför tredjedel av stämmodelegaterna hade dock röstat emot. Bland dem fanns bröderna Adrian och Emil Borin som organiserade verksamheten i Skåne, förbundsstyrelseledamoten Fredrik Saweståhl som kom att leda en bilturné och kampanjen under Almedalsveckan och dåvarande ordföranden för Moderat Skolungdom, Oscar Hållén (vars aktiva deltagande i nej-kampanjen dock hindrades av att han blev anställd på moderaternas pressavdelning).

Fria moderata studentförbundet tog i maj 2003 ställning mot EMU efter en proposition från förbundets presidium, främst författad av viceordförande Anna Bergqvist. Röstsiffrorna blev överlägsna 37-12 för ett nej. Förbundet drev ingen aktiv kampanj, men många medlemmar var aktiva i Medborgare mot EMU.

Jesper höll under april och maj kurser på hög nivå runt om i landet. Våra aktivister växte med uppgiften och gjorde strålande insatser på skolor, insändarsidor, i debatter och intervjuer. Vi undvek också några av de barnsjukdomar som andra politiska organisationer ofta drabbas av i form av infiltreringsförsök från ovälkomna politiska rörelser eller att främst locka till sig kufar.

Ledning i ekonomidebatten

Tidigt i april lyckades vi ta initiativet i den ekonomiska debatten. Genom Rolf Englunds och Margit Gennsers kontakter hade vi fått kännedom om en konferens i Venedig 2001, där åtta ekonomipristagare diskuterade EMU. Efter kontakter med Venedig fick vi rätt att presentera utdrag och videoklipp från symposiet.  Sju av de ekonomipristagare som deltog i panelen var kritiska, från Robert Solow till Milton Friedman. Bara Robert Mundell, själv inblandad i EMU-projektet, var positiv.

Videobanden presenterades för pressen och efter presskonferensen lades de ut på vår hemsida och har sedan laddats ner av tusentals hemsidesbesökare. Ekonomipristagarnas synpunkter  användes till och med i EMU-debatter på Lunarstorm.

Verksamhet med begränsad budget

Som redan påpekats hyrde vi våra lokaler på Vasagatan 40 på kredit. Än värre var att våra anställda också fick ge föreningen uppskov att betala lön. Först i april fick vi kampanjpengarna, 6 miljoner.

Våra finansiella resurser var en droppe i havet jämfört med Svenskt Näringslivs satsningar på ja-kampanjen. Vi tvingades till sparsamhet och eftertanke. Vi gjorde billiga punktinsatser till låga eller inga kostnader. Till och med broschyrutdelande fick ske med eftertanke. I Stockholm skedde utdelningar vid knutpunkter som Ropsten, Danderyds sjukhus, Slussen och Östra station, liksom till pendlande tågresenärer. På så vis kunde vi nå borgerliga väljargrupper, men också få folk att läsa vår broschyr medan de väntade eller reste på buss eller tåg. Jonas Virdalm, kontaktperson för Solna-Sundbyberg och en av de tidigaste utdelarna rapporterade om en ovanligt vänlig valrörelse. Glada tillrop och intresse var vardagsmat.

I Stockholm bjöd vi in till ”mingel mot EMU” på Biffi bar & restaurang varje torsdag på Vasagatan för att träffa olika människor och utbyta tankar och idéer. Den profilstarke kyparen Carlos delade flitigt ut broschyrer och knappar till sina gäster.

Vi kunde endast klara av ett begränsat antal egna aktiviteter utan var beroende av andras arrangemang – rotaryluncher, debatter och talarkvällar. Rune Andersson, Lars Wohlin, Margit Gennser och Björn von der Esch var allra flitigast i att åka runt på små och stora arrangemang.

Redan tidigt på våren vid ett besök i Hässleholm upptäckte Margit att gensvaret för den sakliga EMU-debatten var positivt. Ca 20 folkpartister var närvarande, men endast den folkpartistiske debattören och en representant från Svenskt Näringsliv pläderade för ja, alla de andra häftigt och mycket kunnigt för ett nej.

Bitarna faller på plats

Inte förrän framemot sommaren började organisationens olika bitar falla på plats och den utåtriktade verksamheten ta fart. Vi fick efter långt sökande äntligen tag på en kompetent sekreterare, Gitte Enander, som kunde organisera upp talarbokningar, leverera materialbeställningar och svara i den ständigt ringande telefonen. Medborgare mot EMU:s hemsida blev fräschare och mer användbar. Med Christoffer von Sabsay fick vi en rask och skicklig webdesigner på halvtidstjänst. Hans design och Mattias korta faktatexter gjorde att vår hemsida fick goda vitsord i SvD till skillnad från ja-sidans långt dyrare men röriga sidor. Kansliet förstärktes också med Karl Sigfrid, som bland annat skrev en rapport om de massiva prisökningarna när euron infördes.

Bakom kulisserna fördes tålamodskrävande förhandlingar om TV:s slutdebatter. I början medverkade Mattias men Jesper tog alltmer över uppgiften. Det övergripande målet var att få en bra blandning av medverkande, men vi var naturligtvis stolta över att få med Rune Andersson i SVT:s slutdebatt och Lars Wohlin och Gunnar M Carlsson som vittnen i den TV-sända rättegången. Sven Hagströmer plockades på egna meriter till debatten i TV4.

Under Almedalsveckan arrangerade vi en debatt i samarbete med Hill & Knowlton. Moderaterna vågade inte skicka någon av sina kända företrädare att möta Margit Gennser. Folkpartiets Carl B Hamilton ställde däremot upp omgående på en debatt mot Lars Wohlin. Debatten blev lite seg, men vi fick bra pressbevakning.

Den stora insatsen i Almedalen gjordes av det kampanjteam som under ledning av Fredrik Saweståhl syntes överallt i Visby och kringliggande stränder. Förutom husrum och ersättning för mat fick våra kampanjare stå för alla kostnader själva. Trots att de kampanjade på sin semester gjorde de ett betydligt seriösare jobb än ja-sidans aktivister med 100 kr/timme.

Medborgare mot EMU fick god reklam tack vare sina kampanjarbetare, vilket följande citat från Expressen den 9 juli visar:

”Ja-sidans problem är tydliga här i Visby. På den borgerliga kanten har strategin varit att utmåla nejsägarna som skumma extremister. När jag redan på måndagen stötte ihop med en grupp typiska ungmoderater, den moderna sorten, snygga, etniskt heterogena och klädda i tajta ljusblå t-shirts, trodde jag förstås att de jobbade i någon av ja-kampanjerna. På nära håll såg jag att i mörkare blått på deras tröjor stod Medborgare mot EMU. De kampanjade alltså för ett nej. Ja-sidans strategi har minst sagt misslyckats.”

Ljusa idéer

Under ett möte klagades det på våra knappar. Mattias kläckte då idén att vi skulle trycka upp nej-knappar i de allsvenska fotbollslagens färger, först och främst svartgula (AIK) och dela ut dem före matcherna. Knapparna tog slut i förtid.

Hårdrocksbandet Iron Maiden besökte Stockholm. Raskt komponerades en lista med ”lämplig bakgrundsmusik” där varje titel illustrerade något om EMU. ”Can I play with madness?”  parades ihop med en text om havererade europeiska penningprojekt. ”The number of the beast” fick en text om omställningskostnaderna för euron – som per person vida överstiger 666 kronor. Listan med texterna delades ut före konserten, och på gräsmattorna runt Stadion blandades konsertsnack med EMU-debatter.

Bra initiativ ska återanvändas. Så skedde vid Rolling Stones och Per Gessles konserter, EMU-temat för tjejmilen blev ”Sverige springer ifrån EMU” medan ett antal ”Eurotips” kompletterade knapputdelningen vid fotbollsarenor.

Slutspurten som kom av sig

Arbetet med valtidning och affischer avslutades i månadsskiftet juli-augusti. I augusti vidtog istället den traditionella valrörelsen, som för vår del innebar debatter, tre egna seminarier samt slutdebatterna i TV.

Vår strategi att ställa borgerligt ja mot borgerligt nej och motsvarande på den socialistiska sidan lyckades. Speciellt roligt var det att få fram Staffan Ahlberg och Maud Olofsson i en TV-debatt mot Bo Lundgren och en ja-företagare. Där fick vi jämbördiga villkor för en EMU-diskussion bland både borgerliga och företagare på en gång.

Ja-sidan kontrade med höger-vänster-debatter.  När vänsterpartiet backade från ett antal debatter till förmån för företrädare för exempelvis Medborgare mot EMU ställde ja-sidan ofta in debatten helt. Heder dock åt Johnny Gylling (kd) som debatterade mot Mattias på Klaipeda-platsen i Karlskrona och Hans Wallmark som mötte Margit i Ängelholm. Lars Wohlin visade senare i Karlskrona att han utvecklats till ett fullfjädrat vallokomotiv. Rappt och vasst jämförde han EMU-projektet med tunnelbygget genom Hallandsåsen. Kanske lite effektivare, om det någonsin fungerar.

När vi måndagen den 25 augusti skulle ordna ett seminarium med brittiska besökare, för att introducera argument och synsätt från ett EU-land utanför EMU, var vi nervösa. Vi fruktade da capo på ja-sidans personangrepp på ekonomijournalisten och labourpolitikern Janet Bush på centerns ekonomiska seminarium i Almedalen. Lösryckta ironiska kommentarer angående en känd brittisk komiker i en av den brittiska nej-sidans filmer användes för att koppla samman Bush med nazism och högerextremism.

Det är bättre att förekomma än förekommas. Före seminariet skicka vi ut ett pressmeddelande med spekulationer om möjliga personangrepp på den tidigare EU-tjänstemannen Bernard Connolly, som åtalats för blasfemi (hädelse) för den EMU-kritiska boken ”The Rotten Heart of Europe”. Efter det var smutskastning närmast omöjligt och ja-sidan stod svarslös.

Seminariet blev en succé. Våra tre gäster, förutom Connolly även Dr Sean Gabb och Madsen Pierie från Adam Smith Institute – excellerade i sakkunskap, hisnande historiska paralleller och drastisk humor. När Dr Gabb i slutet av sitt anförande sade ”I was told not to mention the war” exploderade hela salen i skratt. Tidningar och TV bevakade seminariet.

Veckan därefter gästades vi av lord Lamont, tidigare brittisk finansminister med erfarenhet av att ge upp pundets knytning till ERM. Seminariet bjöd på bra diskussion kring EMU och penningpolitik med Lars Wohlin som inte övergett ERM men väl ormen. Själva seminariet intresserade dock inte Expressenjournalisten Per Wendel som istället tipsats om att Lamont tagit emot en orden av Chiles f d diktator Pinochet. Wendel ville nu försöka få Medborgare mot EMU att framstå som Pinochetkramare genom ännu ett försök till guilt-by-association. För att få ihop den artikel han ville skriva var han förvisso tvungen att falskcitera Margit, som alls inte ville stödja Lamont i denna del. Det gjorde hela saken lätt att dementera och smutskastningsförsöket rann ut i sanden.

I månadsskiftet augusti-september delades valtidningen ut till 1 350 000 hushåll. Informativa artiklar och sakliga argument gick hem bra. Spontant beröm och intresseanmälningar strömmade in. Margit, med erfarenhet av 10 valrörelser, kan inte dra sig till minnes att något valmaterial varit i närheten av samma uppskattning.

Den sista veckan balanserade vi det anglofila med en EMU-kritisk fransman, Charles Gave, författare till boken ”Lions Led by Donkeys”. Han talade på en presslunch på onsdagen och förutspådde bland annat att kronan vid ett nej skulle sjunka i två dagar för att sedan stiga. (Han hade lite fel – den sjönk endast en halv dag!) Hans besök kom dock i skuggan av det brutala överfallet på utrikesminister Anna Lindh.

Mordet på Anna Lindh innebar stopp för kampanjen och slutdebatterna i TV. Beskedet nådde Mattias, Jesper, Rune Andersson och Sven Hagströmer i fikarummet på miljöpartiets riksdagskansli under medieträning. Plötsligt kändes EMU-valet väldigt futtigt.

De sista dagarna var frustrerande. Den energi vi samlat för finalen fick inget utlopp och oron att den givna nejsegern skulle gå förlorad fanns där. Det var viktigt att våra medlemmar avhöll sig från spekulationer kring mordet och det var förbjudet att ens andas att mordet kunde ändra nej-röster till ja-röster.

Men kampanjen var trots allt inte riktigt slut. TV4 la in en utfrågning och Jesper fick snabbt använda all sin kraft för att i sista minuten ersätta Gudrun Schyman med Birgitta Swedenborg så att inte alla fyra på nej-sidan skulle vara vänster. Jesper lyckades. Han och Birgitta såg därmed till att avsluta en framgångsrik valrörelse med att ännu en gång ordna genomslag för ett borgerligt nej.

Bokslut i siffror

Centerns ja-sägare behandlades generöst. Utbrytarna i vänstern och miljöpartiet fick betydande stöd från ja-sidans kampanjfonder. Moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet kunde däremot inte tänka sig att avstå kampanjresurser till sina EMU-kritiker.

De tre borgerliga ja-partierna fick tillsammans del av 30 miljoner kronor i direkta partistöd ur statskassan, ett organisationsstöd på 20 miljoner till Sverige i Europa och hade tillgång till Svenskt Näringslivs kampanjpengar, åtminstone 500 miljoner kronor. Medborgare mot EMU hade en kampanjbudget på 6 miljoner.

Den borgerliga ja-sidan hade tre hela partiapparater med särskilda EMU-staber och ombudsmän runt om i landet. Svenskt Näringsliv avlönade tusentals personer till och med för flygbladsutdelning och bemanning av valstugor. Medborgare mot EMU hade ett kontor med tre heltids- och fyra halvtidstjänster.

Ändå bröt markant färre av centerns, miljöpartiets och vänsterns väljare mot partilinjen jämfört med den borgerliga ja-sidan. Hela 41 procent av de borgerliga väljarna röstade nej (valu 03), trots att 3 av de 4 borgerliga partierna förespråkade ja. EMUs inverkan på den svenska ekonomin var viktigare för nej-röstare än för ja-röstare. I företagstäta Gnosjö vann nej-sidan med 59,3 procent mot 38,7 för ja.

Ja-partiet framför andra, moderaterna, hade 27 procent nej-röstande. Jämför man med valu från hösten 2002 (då Medborgare mot EMU ännu inte presenterats) gjorde nej-sidan stora framryckningar hos moderata väljare. Vid valu 2002 tänkte bara 14 procent av moderaternas väljare rösta nej.

Av allt detta kan man dra mycket positiva slutsatser: Pengar är inte allt och väljarna är mycket klokare än vad ombudsmän, organisationsföreträdare och politiker tror.