Om nu samlivet ska dikteras av majoriteten
Varför inte folkomrösta om kristdemokrater ska få gifta sig?
Varför inte folkomrösta om kristdemokrater ska få gifta sig?
Bluffkampanjen för ”Koldioxidens vänner”, som bland annat lite diskret flirtar med främlingsfientlighet i sina reklamfilmer, har nu fått en hemsida. Jag har anmält mig som medlem för att få deras prylar med slogans, eftersom de är mer adekvata än vad som förmodligen var avsett.
”Växthuseffekt – Ja tack!” Vi lämnar åt sidan att växthuseffekten inte är så mycket att tycka om eftersom den finns oavsett vad vi tycker (ungefär som gravitation), så ja, jag tycker väldigt bra om växthuseffekten. Utan växthuseffekten hade det nämligen varit 33 grader kallare på jorden. Minus 18 grader, någon? SLU?
”Isbjörnarna mår finemang”. Tja, mycket tyder på att isbjörnarna i alla fall blivit fler, trots att det blivit varmare. Detta främst på grund av jaktrestriktioner.
”Rör inte min koldioxid”. Kan tyckas lite löjlig. Men knappast om man beaktar politikernas tankar på att reglera koldioxidutsläpp genom åtgärder som att kontrollera din hemelektronik, din inomhustemperatur, eller hur många barn du skaffar.
Jakob Lundberg har dessutom tittat på vad Competitive Enterprise Institute, som angrips i SLU-annonserna, faktiskt står för:
”Vad säger då CEI på sin hemsida om den globala uppvärmningen? Förnekar de att jorden har blivit varmare? Nej. Får vi höra teorin om att solens aktivitet är enda orsaken som mainstreamforskarna suckar åt? Nej. ’Den globala uppvärmningen pågår och människan är ansvarig för åtminstone en del av den.’”
SLU:s slogan ”Utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst” ligger i vinnarhålet för utmärkelsen ”Årets bumerangeffekt”.
Ät som en man. Det var budskapet i förra årets bästa reklamkampanj, rejäla hamburgare och kött istället för sallader och svältkost. ”Sexism” ylade de humorlösa, och sprang till Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, som dock friade.
Inom kort kan dock makthungriga förbudsivrare ha en ny myndighet och en vässad lagstiftning till förfogande när de hugger in på yttrandefriheten i ”jämställdhetens” namn. De lär inte låta sig mättas med mindre än ett totalt whopperförbud, i varje fall i reklamen.
En ny reklamgranskande myndighet och skärpt lagstiftning är förslag från Eva-Maria Svensson, som på förra regeringens uppdrag utrett vad som kan göras åt ”sexistisk” reklam, det vill säga reklam som känsliga personer inte finner uppbygglig eller lustig. Nuvarande situation med frivillig granskning faller inte Svensson i smaken. Här är det lagar, myndigheter och tvång som gäller. Hon menar rentav att dagens situation är ”otrygg”. Otrygg??? Det är lite nakna bringor och lättklädda kroppar på bild vi talar om här. Det är inte farligt eller otryggt för någon.
En ordning där vår ”trygghet” garanteras av politiker och myndigheter som sanerar vår mentala miljö från alla orena tankar – med verkliga, våldsamma straff för kättare som överträder godtyckliga smakdomares gränser – den är däremot otrygg. Ja, rentav farlig. I papperskorgen med utredningen och dess förslag att öka byråkratin och inskränka yttrandefriheten.
– Förbud tenderar att inte kopplas till frågan om yttrandefrihet, spontant sett. Det beror på att yttrandefriheten står för en princip, medan lagstiftningen är selektiv och används för att hantera specifika företeelser.
Det säger Åke Daun professor emeritus i etnologi när han intervjuas av Lydiah Wåhlsten i nya numret av magasinet Neo. Det är en artikel om hur moralism slår över i förbudsiver och censurkrav, som med Eva-Mari Svenssons förslag på en smakdomarmyndighet blivit kusligt aktuell.
För det är yttrandefriheten det handlar om. När staten vill inskränka och styra vilka budskap som vi får sända till andra handlar det inte om jämställdhet, än mindre om att skydda ungdomar. Då handlar det om att med tvångsmedel inskränka enskilda människors grundlagsfästa yttrandefrihet. Med detta borde förslaget vara avfärdat.
I ett tidigare inlägg påstod jag att Sydsvenskan inte hade publicerat min replik på en ledare som polemiserade mot min bok Peta inte i maten! Fel av mig. Som Marianne Ekdahl påpekar på sin blogg hade de visst tagit in repliken, vilket jag hade missat.
För detta misstag ber jag om ursäkt.
Ibland kan man på sin kammare få för sig att man hittat ett riktigt bra resonemang som avslöjar en revolutionerande sanning. Då är det bra om man har vänner som hinner bromsa en i tid med frågor och invändningar, i händelse av att resonemanget inte var fullt så briljant som man intalat sig själv. Idag känner jag mig lite skamsen över att ha svikit som sådan vän.
Peter Wennblad på magasinet Neo har nämligen hastat iväg en artikel till SvD där han avslöjar att kvällspressen inte följer skattelagstiftningen, och därför vill han avskaffa tryckfrihetsförordningen. Ni hängde inte med heller där va?
Grunden är ett ”det var dom som började”-resonemang som hämtat från sandlådan. Medierna har varit elaka mot regeringsledamöter och Alliansföreträdare för struntsaker, och nu har Wennblad grävt fram en struntsak att kasta tillbaka på dessa medier. De har inte skickat kontrolluppgift på tipspengar. Detta förvisso av det goda skälet att skydda källor från att avslöjas, men i strid med Skatteverkets reglemente.
Någon som höll på enskilda människors integritet, var kritisk till högskattestaten eller myndigheters ivriga detaljövervakning har förvisso anledning att applådera detta förfarande. Någon som tycker att nyheter borde vara annat än en diskussion kring löjliga detaljfrågor skulle åtminstone ha överseende med saken. Men som ridderlig Alliansförsvararare på mediekritiskt korståg väljer Wennblad istället att beskriva det hela som ”skatteskandalen” och hajpa det hela som magasinet Neos ”stora avslöjande” i senaste numret. Håhåjaja.
För att verkligen dumpa alla rimlighetskrav och liberala principer över bord vill Wennblad, på basis av denna ”skandal”, också ifrågasätta tryckfrihetsförordningen. God journalistik ska istället garanteras av att det statliga Konsumentverket breddar sin verksamhet till att inkorporera mediekritik. Varför inte införa ett Statens verk för Tidningsutgivande (SVT) rakt av, måhända lett av generaldirektör Wennblad själv?
(Uppdatering: Indignationen från Wennblads sida visade sig vara ett skämt, eller experiment. Dessvärre gäller det inte hans slutsats om tyrckfriheten.)
De var många, allt för många, som slogs om titeln Årets förmyndare 2007. Samtliga kandidater fick röster bland de efterföljande kommentarerna. Borgerlighetens diskreta skam, regeringsledamöterna Åsa ”Flytvästobligatorium” Torstensson och Maria ”Skatt på allt som är kul” Larsson, hamnade precis utanför pallplats ihop med Afrosvenskarnas riksförbund med kravet att albumet Tintin i Kongo skulle förbjudas. De fick tre röster var.
På pallplats nummer 3 tack vare en halv röst (en del kommentarer var ambivalenta mellan två kandidater och där har jag givit en halv poäng till vardera) har vi: Miljödomstolen i Växjö, som förbjöd en kvinna att röka i sin egen trädgård.
På pallplats nummer 2, med fyra röster (två halva) hamnade Kalmar kommun, som i enlighet med ”försiktighetsprincipen” ska ta bort alla gummidäcksgungor efter att en orolig mamma befarat att barnen kan få cancer av att slicka på dem.
Överlägsen etta och oomtvistad kung av förmynderi 2007, med 11,5 röster (tre halva), är: Thomas ”Storebror ser dig” Bodström. Mannen som innan han hamnade i dåligt sällskap i Göran Perssons regering var mest känd för engagemang för flyktingar och som då rökte på, anlitade svart arbetskraft och satte barnen i friskola, personifierar idag förbuds- och förmyndarsamhället. Under 2007 gick Bodström bland annat i bräschen för att kriminalisera lättklädda bilder på könsmogna personer under 18 år (även om innehavaren inte vet om åldern, och även om bilden är av dem själva) och för att förbjuda nollningar.
I detta ovärdiga sammanhang går det inte att prata om en värdig vinnare. Priset består helt i välförtjänt kritik, förklenande omdömen och ofördelaktig uppmärksamhet.
Årets förmyndare 2007
1. Thomas Bodström
2. Kalmar Kommun
3. Miljödomstolen i Växjö
Tack till alla som röstade.
I England på 1700-talet såg överheten bekymrat hur de höll på att tappa kontrollen over sina medborgare. Dessa lärde sig nämligen att läsa och skriva ihop med framväxten av tidningar och pamfletter, vilket innebar att statens och kyrkans fasta grepp om sanningen hotades av oberoende källor. Lösningen blev en ’kunskapsskatt’, en skatt på tidningar, pamfletter och annonser som infördes 1712, i det uttryckliga syftet att kontrollera förtal av regeringen och hädelse mot kyrkan (även om krigskassan var ytterligare ett motiv). Tidningar blev därmed så dyra att de kunde förbehållas de styrande klasserna. Skatten höjdes och utökades fram till mitten av 1800-talet när motståndet blev för stort.
Idag låter det kanske i förstone absurt med en stat som motarbetar kunskap med extraskatter, men det är en vana som lever kvar. Vad är progressiv inkomstbeskattning om inte en straffskatt på yrkeskompetens? Och idag finns faktiskt inte en skatt på, utan ett förbud som hindrar föräldrar från att lägga extra pengar på sina barns utbildning. Utöver statens skolpeng får inga betala mer för högre kvalitet på barnens utbildning. Fundera på det absurda i detta förbud: Det är tillåtet att köpa barnen dataspel och semesterresor, men inte att köpa dem extra kunskaper i skolan.
Istället för att gå i försvarsställning mot militanta socialdemokrater, som nu vill stärka kunskapsförbudet genom att förbjuda inte bara avgifter utan även frivilliga insamlingar, borde Alliansen avskaffa förbudet mot skolavgifter. Gör upp med statens skamliga historia av att motarbeta medborgarnas lärande och släpp kunskapen fri.
Som bland annat Metro uppmärksammade häromdagen har en stor dansk hjärtstudie visat att risken att dö i hjärtinfarkt är mindre för måttlighetsdrickare än för helnykterister, risken minskar ytterligare med motion. Upp till cirka två och en halv flaska vin, d v s drygt en vinbox för två vuxna, i veckan är lagom. De som inte dricker alls löper mellan 30-49 procent ökad risk att dö i hjärtsjukdomar, beroende på om de motionerar eller inte, och risken för dem som dricker mer är likartad med dem som inte dricker alls.
Samma slutsats visar en aktuell brittisk studie som menar att den som inte röker, äter mycket frukt och grönt, motionerar regelbundet och dricker alkohol i måttliga mängder kan leva upp till 14 år längre.
Visst man bör möta dessa studier med samma skepsis som alla andra. En överrisk på 30-49 procent kan låta dramatisk men är i själva verket inte särskilt stor eftersom den absoluta risken är liten, så en helnykterist behöver inte börja dricka för hälsans skull. Helnykterister har dessutom den komplikationen att gruppen till viss del utgörs av nyktra alkoholister vars hälsoproblem snarare härrör från missbruksperioden än från nykterheten, och jag har inte sett om den danska studien försökt separera grupperna.
Å andra sidan har vi statliga kampanjer och förbudspanik för vagare samband än så här, exempelvis rökförbudet på krogen. Överrisken att dö i hjärtsjukdom av långvarig passiv rökning är ca 25 procent, alltså något mindre än de ovan refererade riskerna med helnykterism. Visst vore det lite roligt om staten skulle börja förfölja förbudsglada helnykterister med samma frenesi som andra grupper som tar medvetna livsstilsrisker med sin hälsa, men det är nog bättre och trevligare för alla med en upplyst lev och låt leva-attityd.
Center for Consumer Freedom passar i sammanhanget på att tipsa om en tidigare brittisk kampanj för att ett trevligt sätt att få sina trettio minuters motion om dagen är att ha sex. Inte var dag man kan gå ut på krogen och ragga med dubbla hälsoskäl i bagaget.
”Regeringens exportpris” var något som instiftades av sosseregeringen för ett drygt tiotal år sedan. Till det facila priset av några årliga sjuksköterskelöner fick Leif Pagrotsky komma och hänga med de coola killarna och tjejerna på Grammisgalan och glänsa i fotoblixtarna när han delade ut ett överflödigt pris till redan rika och uppmärksammade musiker. Man kan se det som ett litet tröstpris för killen som kände sig ämnad för andra sammanhang än regeringssammanträden, även om det naturligtvis också var ett desperat försök att sammankoppla sittande regering med framgångar i en kreativ sektor som blivit detta just för att politiker hållit sig borta.
Motiven var alltså både infantila, politiserande och merkantilistiska, och en given symbolisk början för en regering med andra utgångspunkter och högre integritet vore naturligtvis att dra in den dyra entrébiljetten för en regeringsledamots patetiska sug efter kändismingel. Så icke i Sverige. Istället fick Carl Bildt göra galaentré i något slags grodkostym och känna sig lite som en rockstjärna för en kväll. Allt på skattebetalarnas bekostnad.
Visst sammanfattar det maktskiftet. En ny kille gör vad en annan kille gjorde tidigare.
Åååh, jag blir så jävla trött. Ungdomar sitter uppe om nätterna, vilket är nästa stora ”samhällsproblem”. I kid you not. I USA har man redan räknat om problematiken i dollar och sömnlöshet ligger i klass med fetma, trafikköer eller att folk inte följer medicinska föreskrifter. ”Starta en kampanj som gör det häftigt att sova mer”, säger överläkaren Lena Leissner i dagens DN. Jo, nog lär folk somna av det alltid.
Men visst finns det folk som borde gå och lägga sig. Aftonbladet rapporterar om globala kampanjer och förbud mot den stora samhällsfaran (fanfar)… plastkassar. Via Ingerö får jag reda på att miljöpartiet lanserat ett förbud mot inrikes flygresor söder om Sundsvall. Skönt för Peter Eriksson att han får fortsätta pendla med effektiva färdmedel hem till stadsjeepen i Kalix.
Ja, skönt för Peter att han har en robust och säker bil förresten. Dina och mina skattepengar går till att subventionera motsatsen nämligen. DN skriver idag om ”miljöbilsstödet” på 10 000 spänn som går till primitiva modeller utan antisladdsystem. ”I åratal struntade så kallade miljövänner i bilsäkerheten och förordade små osäkra skitbilar bara de hade en måttlig bränsleförbrukning” skriver Jacques Wallner i en kommentar.
Att ”miljövänner” struntar i eller vill motarbeta människoliv är uppenbart vid det här laget. Förbjud allt som befrämjar våra liv, straffbeskatta nya små liv och strunta i skydd mot bilkrascher bara bensinförbrukningen är låg.
Apropå krockar slutligen. Hur kommer det sig att politiskt korrekta mål aldrig tillåts krocka? Nollvisionen används för att trycka på oss massiv kameraövervakning och andra dumheter, men här kommer ett miljöhänsyn och vips subventionerar regeringen trafikfarliga bilar. Omvänt har nollvisionen använts för att trycka på oss ett fullkomligt meningslöst krav på cykelhjälm på barn upp till 15 år (som extremt sällan skadas i trafiken), trots att både miljö- och hälsoskäl talar för att inte stifta lagar som krånglar till cykelanvändande. När politiker hetsar mot stormarknader av ”miljöhänsyn” glöms det bort att dessa förser fattiga människor med det rikaste utbudet av billig frukt och alltså borde premieras (eller åtminstone lämnas i fred) av hälsoskäl.
Sådana målkonflikter förbigås alltid med tystnad eller någon krystad omväg i myndighetsutredningar och handlingsplaner. Det är alltid den mest reglerande och inskränkande politiken som vinner. En överideologi som trumfar både miljö, hälsa och säkerhet, när det verkligen kommer till kritan.