Hur ska regeringen återvinna liberalernas förtroende efter FRA?
Testar en liten nyhet på Metrobloggen.
Testar en liten nyhet på Metrobloggen.
”Skyll inte på Annie Johansson och Fredrick Federley” heter det på sina håll. Ändå är precis vad jag gör. Jag röstade inte för den sittande regeringen, jag vet att Fredrik Reinfeldt är en ogenerad maktsökare utan några skrupler eller principer. FRA-lagen är precis vad man kan vänta sig av en sådan person (fast riktigt så illa trodde jag ändå inte att det var). Jag vet också att riksdagen i allt väsentligt är en fårskock.
Men jag röstade på en person, Fredrick Federley, inte för att vi alltid tycker likadant, utan för att har var en modig person som jag visste skulle ha modet att säga ifrån om det skulle gå riktigt snett. Och jag gratulerade ytterligare en person, Annie Johansson, för att jag hade anledning att förvänta mig samma sak. Det är de som har svikit mitt förtroende, min beundran, min vänskap. Jo, jag är fullt medveten om att riksdagen är en annan typ av bana än att vara åsiktsmaskin. Jag blev därför bara lite irriterad när Annie skrattade bort det myckna förmynderiet på folkhälsoområdet senast vi pratade med att ”någonstans måste ju kristdemokraterna få ställa till det, och där gör de inte så stor skada”. I riksdagen måste man välja sina strider.
Just detta fyllde mig med tillförsikt inför FRA-beslutet. Ingen annan fråga har ju engagerat Annie Johansson och Fredrick Federley mer än striden mot storebrorssamhället och för integritet. Det var deras strid, långt mer än mitt eget sena (och mycket obehagliga) uppvaknande för någon vecka sedan. Därför fanns det inte på kartan att de skulle svika, sälja ut sin integritet och allt de lovat väljarna mot lite kosmetiska förändringar och 15 minuters positiv mediebevakning innan sanningen om vad en ”återremittering” är uppdagades. Dessutom trodde jag fåfängt nog att min och alla andras uppvaknande och upphävda röster faktiskt skulle betyda någonting, att min höga skattning av Fredrick och Annie på något sätt skulle vara besvarad.
De visade att jag hade fel. Detta svek kan jag inte annat än ta personligt. Det var min röst, mitt förtroende och min höga aktning de valde att ignorera, ja till och med stampa på med en liten medial piruett de hoppades att jag och andra skulle gå på. Annie drog till och med in Dagny Taggart, fast hon visste att hon var Gail Wynand. Den slutliga förolämpningen kom på Fredricks blogg där jag får läsa att ”De allra flesta som har röstat på oss ger idag ett erkännande till insatserna vi har gjort.” För min del kan jag bara säga, Fredrick, att ni sålt er alldeles för billigt, i stort sett gratis, i den fråga där ni investerat er huvudsakliga trovärdighet. Jag ser i kommentarstråden att de flesta tycker som jag.
Tiden läker många sår och jag är väl medveten om att hårda ord som yttrats verkat dramatiska i efterhand. Jag känner inte annorlunda för de karaktärsstarka och modiga liberaler jag en gång lärde känna och uppskatta, och jag träffar dem gärna igen. Till dess betraktar jag mig vara två nära vänner fattigare. Jag har raderat länkarna till vänster, sagt upp facebookkontakten och mailat ett sista mail med ungefär denna innebörd. Barnsligt kanske, men man leker inte med mina känslor och sympatier hur som helst.
Så Annie & Fredrick. Hoppas ni finner er väl tillrätta bland era nya vänner i maktens korridorer, hälsa Mr Thompson och Dr Robert Stadler. Hoppas du trivs i din nya roll som posterflicka för massövervakningslagen, Annie, och du, Fredrick, bli inte allt för förvånad när du åker ur riksdagen med dunder och brak 2010, makten gillar inte heller velputtar, särskilt inte velputtar som drällt bort sin unika väljarbas. Innan dess kan du kanske springa förbi Gunnar Axén, en kille med liberala ideal som skulle in och förändra, han skulle bara klättra lite till på karriärstegen först. Han sitter fortfarande någonstans där i korridorerna och väntar på att tillfället ska dyka upp. Passa på att döpa om ”Liberala gruppen” till något mer adekvat. Vad sägs om ”Lydiga gruppen” så slipper ni byta initialer? Fast det rör inte mig, jag har gått ur.
(P.S. Jag ser att det finns en elakhetsgrupp mot Federley på Facebook, men den betackar jag mig för. Har ingen lust att vara elak, jag är bara ledsen och besviken. Dessutom tycker jag inte att Johannes Forssberg som startat gruppen är särskilt mycket till liberal han heller.)
Nu finns det text till klassisk protestmusik också. Tack vare Peter J Olsson som kommenterar ”lite knagglig, men det är originalet också”. Originalet heter alltså ”Stoppa matchen” och spelades in av Hoola Bandola Band i samband med att Sverige mötte Chile i tennis 1976.
Fascisterna regerar
Med sladdar och TITAN
Sen snackar de om säkerhet
Ja, detta äcklar mig som fan
Mellan Asien och Afrika
Skeppas nu vår militär
Där kan de gärna spionera
Men de ska jävlar inte lyssna här
STOPPA LAGEN…
I Berlin och Sovjetstaten
Med blomstermikrofon
på hotell och restauranger
hördes vem som tog sig ton
Och byråkraterna på Lovön
de är ute efter vårat prat
Men vi ska inte falla efter
för deras buggningsapparat
STOPPA LAGEN…
Om Bin Ladin oss än hotar
med granater och kablam
vem tror han mailar till sunniter
sina order öppet fram
Precis som politikerna
har han skaffat PGP förstås
Och sen säger de
att islamister inte lärt nå’t av oss
STOPPA LAGEN…
Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sej undan
eller ställa sej bredvid
Om lagen stiftas
blir det inte lätt vara liberal
Men om lagen stoppas
visar vi vår stöd för ideal
STOPPA LAGEN…
Det ska f-n rösta in liberala kandidater i riksdagen. 2002 var det Rojas, som tackade genom att rösta för Perssons undantagslagar mot östeuropéer. Nu stod Fredrick Federley i talarstolen och balanserade floskulösa storheter om lydnad mot parti och regering och egenhändigt uppblåsta hotbilder mot vilka allmän mailövervakning nyttar föga, mot ack så få konkreta aspekter av det lagda förslaget. Att en sådan avvägning varit jämn skvallrar egentligen bara om att den gjorts av en svajig själ.
Jag är grymt besviken. Nu ska FRA-förslaget alltså snurra ett varv till, ge arbete åt lite ytterligare utredare och organ, men väsentligen lägga den statliga näsan precis lika mycket i blöt. Vad med de vida övervakningsbefogenheterna, över finansmarknadens placeringar och annat som inte alls har med rikets säkerhet att göra? Däri ligger ju huvudproblemet, inte i att garnera med lite ”integritetsaspekter” när maktapparaten väl är på plats.
Måtte Federley motbevisa mig på den här punkten, men den resignerade inordning jag såg idag får mig att tänka på Karl-Petter Thorwaldsson. För länge sedan ordförande i SSU. Sedan dess en partigödd pamp som levt på ryktet att en gång för länge sedan ha varit intressant och relevant i den politiska debatten, fast ingen längre minns riktigt för vad.
Måtte Federley återfå balans och själförtroende. Någon måste nämligen påminna den här regeringen att den är skyldig liberalerna big time, inte tvärtom. Att ett vansinnesförslag stoppas och arbetas om lite räcker inte. Det har gått en halv mandatperiod av väsentligen socialism, nya regleringar och statsutgifter, utöver några som bidrag utformade skattesänkningar och tre nedlagda myndigheter. Det är inte bra nog. Det är inte bra alls.
Annie Johansson var i varje fall tydlig med sin kritik mot förslaget i sak. Och tragiskt trogen rollen som Dagny Taggart. Hon tänker tappert uthärda och försvara de orättvisor och pålagor som regeringen med FRA tänker ålägga oss, bara hon får fortsätta moderera lite. Annie, Annie, Annie, det här var läget då du skulle ha ryckt på axlarna och lämnat regeringen åt ett rättmätigt nederlag.
Visst, Annie, Fredrick, Karl Sigfrid och några till är oändligt mycket bättre än alla de tragiska figurer som satt och tryckte i kammaren som den darrande röstboskap de valt att bli. Man såg något tragiskt drömmande i blicken på Tomas Tobé, Christian Holm och andra lakejer när Annie talade med den rätt någon kan göra när hon tagit strid för det hon trott på. Det krävs mod att ta striden så långt de ändå gjort. Men mina förväntningar är nu inte relativa. De handlar inte om mindre än att något gott (inte bara minimerad skada) ska komma ur den här situationen. Visst var det väl därför ni valde att engagera er en gång i tiden?
(Uppdatering: Det är tydligen värre än vad jag trott. Läs hos Oscar och HAX. Jag ska vänta med mitt omdöme till imorgon.)
Jesper Nilsson på Dagens konflikt har läst min rapport ”John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik”. ”Initierad” är hans smickrande omdöme. Polemiken går dock ut på att det skulle vara ogenomförbart att låta folk själva bestämma över sitt drickande, eftersom det då skulle ”flockas döda kroppar” vid våra vägar.
Den typen av ad hoc-empiri är vanlig och tacksam att ta till mot försök att anföra ideologiska resonemang. Kan man frammana bilden av döda människor finns inte mycket att diskutera. Men till skillnad från den teoretiska spekulation som beställts av Systembolaget och Folkhälsoinstitutet och som Nilsson hänvisar till kan vi konsultera verkligheten. Den ökande alkoholkonsumtionen till trots var dödsolyckorna i trafiken det första halvåret i år de lägsta någonsin. Med något års undantag minskar dödsfallen i trafiken sedan lång tid tillbaka, de har alltså minskat under hela den period som folk ökat sitt drickande.
Detta inte sagt för att bagatellisera rattfylleri eller för att ge sken av något annat än att alkohol i trafiken fortfarande är ett stort problem. Men talet om att det ”flockas döda kroppar” vid våra vägar om folk får bestämma själva över sitt drickande är helt enkelt vare sig sant eller seriöst. Det går att förena liberaliseringar av alkohol med större trafiksäkerhet, särskilt med riktade åtgärder mot dem som kör rattfulla. Och vari ligger det berättigade i att straffa alla dem som sköter sig med skatter och restriktioner, för att några få andra missköter sig?
Det sistnämnda väcker de ideologiska och principiella frågor som Nilsson, lite förvånande kanske, försöker ducka undan. Ser han inga problem med ett allt vidare statligt ansvar för hur människor lever sina liv, eller något utrymme där individen bör vara suverän att fatta egna beslut? Är varje statlig befogenhet något att applådera. Och vad säger han och Dagens konflikt om att dessa paternalistiska restriktioner riktats med alldeles särskild emfas mot exempelvis arbetarklassen?
Det var exempelvis en socialdemokratisk antikrångelvänster i allians med ofta vänsterinfluerade nykterister som 1955 såg till att avskaffa det förnedrande kontrollsystemet kring alkoholen. Motboken med dess inkomstrelaterade ransonering och monopoliserade klass tre-restauranger med höga priser och usel service för arbetare. Paternalismen har alltid haft sin udd riktad mot förment ”svaga grupper” som inte ansetts veta sitt eget bästa.
(Mer om vänstern och paternalismen exempelvis här, här och här)
Jag efterlyste här om veckan den intellektuelle Per Wirtén. Idag fick jag svar. En utomordentlig liten genomgång av lagvidrigheten i förslaget, att det krävs en konstitutionsdomstol för att hindra den här typen av maktutövning och av den destruktiva allians mellan höger och socialdemokrati som stått bakom lagar av den här typen:
”Sverige har haft ett politiskt mönster där socialdemokrater och moderater kört betongpolitik i samförstånd. Nya kanoner, asylmurar och övervakning har alltid svetsat samman båda poler. Man kan lugnt säga att socialdemokraterna haft en naiv syn på staten som maktutövare.”
Det mest överraskande, menar Wirtén, är att socialdemokratin röstar emot. De förväntar sig att borgerlighetens liberala ledamöter ska gå emot sin övertygelse och driva igenom Bodströmsamhället i alla fall. Snälla, visa att de har räknat fel.
Det kan tyckas orättvist att skatta hur väl regeringens folkhälsopolitik lever upp till John Stuart Mills klassiska plädering för livsstilsfrihet och en sfär där individen är suverän att fatta egna beslut i ”Om friheten”. Men det här är trots allt en regering där de tre största partierna kallar sig liberala, eller åtminstone socialliberala.
Detta är nu inget de lever upp till. Folkhälsopolitiken kryllar av korporativistiska vansinnigheter som att regeringen uppmuntrar livsmedelsbranschen, organisationer och experter att kollektivt komma överens om portionsstorlekar, marknadsföring och prissättning på matområdet. Politiken styrs av en syn på frivillighet som innebär att folk frivilligt ska fås att leva och välja som regeringen vill. Allt överskuggat av en byråkrati som i praktiken kapar åt sig hela beloppet av exempelvis regeringens storsatsning på föräldrautbildning.
Den som däremot letar efter en suverän sfär där individen har rätt till oinskränkt frihet letar dessvärre förgäves. Folkhälsopolitiken styrs av mål för hur vi ska leva från födseln till äldreomsorgen, i arbetslivet och på fritiden, i bostaden och när vi äter, från vardagsmotion till helgens fest och ända in i sängkammaren.
Om detta har jag skrivit i rapporten ”John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik” som är den första av fem rapporter i Timbros serie ”Med ideologiska glasögon” där fem författare använt klassiska tänkare för att ta sig an ett politik- eller samhällsområde. Mer info här.
”Det negativa frihetsbegreppet är ofta inte mer än en omskrivning för äganderätten. Personer som Mattias Svensson borde vara ärliga nog att säga att det de egentligen värnar är ägandet, inte friheten.”
Den kritiken riktade Jimmy på Strötankar och sentenser mot mig för ett tag sedan. Han skrev vidare:
”Något tillspetsat hävdade jag att det negativa frihetsbegreppet ofta inte är mer än en förskönande omskrivning för äganderätten. Mattias Svensson invände på sin blogg att jag misstagit debatten för att handla om ekonomisk frihet. Så är det nu inte. Jag uppfattar det däremot som att Mattias baserar sitt (negativa) frihetsbegrepp på principen om självägande (“self-ownership”) och, som dess förlängning, ekonomisk äganderätt.”
Det stämmer naturligtvis att äganderätten är intimt förknippad med friheten. Abstrakt kan man skilja personlig och ekonomisk frihet, men i praktiken hänger de ihop. Det finns i stort sett ingen frihet som kan värnas utan äganderätt. Direkt censur är ovanligt, men statlig kontroll över åsikter kan lätt upprätthållas genom exempelvis ransonering av papper, Internetuppkoppling eller andra nödvändiga material. Laila Freivalds kontaktade Internetleverantören och bad dem stänga ner en misshaglig Internettidning. Så hindrades spridningen av Nazikritiska tidningar under andra världskriget genom att dessa inte distribuerades via de offentligt kontrollerade järnvägarna. Äganderätten och fria marknader rörande allt det materiella som behövs för att åsikter ska kunna spridas är så nödvändiga för det fria åsiktsspridandet att vi tenderar att ta dem för givna. I en planekonomi (för att renodla illustrationen) behövs ingen åsiktskontroll, eftersom varje behov av material bedöms av en överordnad sker kontrollen med automatik.
Kausaliteten är dock den omvända. Friheten att agera följer inte av ägandet, ägandet följer av friheten att agera. Äganderätten är en förvärvsprocedur, enligt vilken du kan agera för att förvärva egendom och sedan agera för att på olika sätt disponera denna som du tycker. Allt vårt agerande involverar disponerande av egendom (om inte annat kläderna på kroppen, eller bostaden du disponerar), men vi agerar naturligtvis inte bara eller främst för att förvärva egendom och den egendom vi disponerar är ofta bara medel för andra mål. Därför vore det lika fel att reducera friheten enligt det negativa frihetsbegreppet till enbart en fråga om äganderätt, som att hävda att frihet är möjlig äganderätten förutan.
(Lästips. Douglas Rasmussen/Douglas den Uyl Liberty and Nature, Ayn Rand Capitalism: The unknown ideal (Den mest relevanta texten kommer i svensk översättning på Timbro i höst). Rasmussen/den Uyl har även ett kapitel i Äganderätten och dess konsekvenser (Ratio) Berggren/Karlsson (red))
Mycket FRA blir det. Två händelser igår var lite lustiga, ja utöver filmen då.
På morgonen träffade jag Jesper Nilsson och Petter Nilsson från Dagens konflikt. De var nyfikna på Timbros rapportserie ”Med ideologiska glasögon” som lanseras på måndag. FRA-lagen var de inte så engagerade i. ”’Det är precis som om staten skulle öppna och läsa dina brev’ säger en del liberaler nu. Ja då förstår ni hur jag redan har det.” konstaterade Petter lite lakoniskt.
På eftermiddagen satt en medarbetare på Magasinet Neo och ringde riksdagsledamöter för att få dem att rösta mot FRA-förslaget. Han fick tag på en uppsatt folkpartist som faktiskt lyckades toppa Allan Widmans inbillning att attacker på svenska soldater i Afghanistan skulle kunna stoppas genom massavlyssning i Sverige (!). Hon menade att situationen är annorlunda idag: ”Det fanns ju inget terrorhot mot Sverige på 1970-talet.” Okeeej, sade Neo-medarbetaren och förhörde sig försiktigt om bland annat dödsskjutningen vid den jugoslaviska ambassaden 1971, sprängningsdramat på den Västtyska ambassaden 1975 och planerna att stoppa Anna-Greta Leijon i en låda, ja rentav vilka liknande terrorhot som förvärrat situationen i Sverige sedan idag. Ledamoten insåg att hon trampat hårt i klaveret och är nog tacksam för att Neo-medarbetaren ringde i egenskap av engagerad privatperson och inte som journalist och att denna avlyssningsanhängare således inte finns på band.
För två veckor sedan skrev jag om att en del av den norska vänstern kritiserar yttrandefriheten (och en avvikare som använde den fick sparken). Nu har kritiken nått fram till gammelmedia. Ola Larsmo applåderar i DN Kultur (någon förvånad?). Larsmo instämmer inte bara i det barocka påståendet att censur ”aldrig lyckats döda ett enda betydande litterärt verk”, utan även i att yttrandefriheten som överordnat värde är en ”samtalsdödare” där ”all kritik om syften, avsikter och underliggande motiv försvinner”. Ett felaktigt påstående. Det är ju tvärtom när yttrandefriheten ifrågasätts, exempelvis i fallet med Muhammedkarikatyrer, som all annan debatt blir underordnad. När yttrandefriheten är självklar, kan vi ge oss på de andra och ofta intressantare frågeställningarna.